Rom, 200904 (IPS) – De filippinier som arbetar med att producera ris till de stora markägarna tjänar inte tillräckligt för att kunna erbjuda sina egna familjer nyttig mat. Sådan har situationen varit länge i ett land vars jordbrukssektor domineras av stora exportinriktade odlingar.
De säsongsanställda som arbetar på Filippinernas sockerrörsodlingar vet att de bara kan räkna med att ha lön under halva året. Och när sommaren kommer tvingas de småbönder som aldrig haft tillgång till bevattningsanläggningar, eller vars utrustning gått sönder i samband med oväder, att kämpa vidare medan de bara väntar på nederbörd.
En mycket stor andel av landets småbönder saknar egen mark, trots flera decenniers kamp för att driva igenom landreformer.
Kathryn Manga, vid lantarbetarorganisationen KMP, som representerar över två miljoner medlemmar, säger att situationen var mycket svår redan innan pandemin kom till landet.
Hon säger att ”en verklig landreform” utgör en förutsättning för en utveckling där landets jordbruk inriktas på att se till att stärka livsmedelssäkerheten – i stället för satsningar på så kallade monokulturer, där endast en gröda dominerar.
– Monokulturerna har förstört ekosystemen och landets naturresurser. Vi skulle vilja att Filippinernas bönder hade ett system där de själva fick besluta vilka grödor som de skulle odla – sådant de kan tänka sig att äta tillsammans med sina familjer, säger Kathryn Manga.
Hon säger att många som arbetar med risodlingar tvingas sälja sina skördar till markägarna för att ha råd med hyran av sina marker, eller för att hantera produktionskostnaderna. Samtidigt som inget av riset kan sparas för böndernas egen konsumtion.
Den osäkra tillgången till mat i Filippinerna bygger enligt kritiker på ett gammalt jordbrukssystem som är inriktat på stora exportinriktade odlingar av bland annat sockerrör, ananas, bananer och ris. Och bondeorganisationer menar att landets ledare hittills inte har agerat för att lösa den avgörande frågan om distributionen av åkermarkerna, och heller inte ger bönderna det stöd de behöver för att kunna utveckla sina jordbruk.
Många bönder bedriver sina odlingar på hyrd mark där kostnaderna ofta är lika höga som intäkterna. Om de i stället ägde sina åkermarker skulle bönderna själva kunna välja vad de ville odla, påpekar Kathryn Manga. Och det skulle enligt henne leda till en ökad mångfald av odlingar, vilket i sin tur skulle vara mer hållbart.
Kathryn Manga menar att många filippinska bönder sedan länge bedriver ekologiska jordbruk, men att fokuseringen på monokulturer har lett fram till ett ökat beroende av olika insatsvaror, däribland kemiska produkter.
Ett annat problem som möter många av landets bönder är svårigheter med att nå ut med produkterna på marknaden.
– Många av våra medlemmar tvingas fortfarande använda sig av mellanhänder som köper upp deras produkter till mycket låga priser för vidare transport ut på marknaderna, säger Kathryn Manga.
Hon menar att den grundläggande frågan är att matsäkerhet borde ses som en rättighet.
– Staten bör erkänna människors rätt att ha tillgång till mat, rätt att producera mat och att ha kontroll över den mark bönderna brukat under flera generationer. Bönder har rätten att välja sina egna produktionssystem, slår hon fast.
*Denna artikel har tidigare publicerats av nyhetssajten Degrees of Latitude.
