Washington, 200518 (IPS) – Journalister sitter inspärrade runt om i världen i en tid när allmänheten behöver dem som mest – eftersom tillgång till korrekt information är avgörande i kampen mot det dödliga virus som nu sprids. Det skriver Yegi Rezaian från Kommittén för skydd av journalister, CPJ, i denna kommentar.
År 2014 greps jag och min man i mitt hemland Iran. Vårt brott var att ha bedrivit journalistiskt arbete. Sedan blev jag inlåst i en isoleringscell i det ökända Evin-fängelset i Teheran i 72 dagars tid.
Mina upplevelser gör att jag i dag vill uppmärksamma de reportrar som sitter bakom galler vid en tidpunkt då de skulle behövas som mest. Journalister kan inte leverera ett botemedel mot covid-19, men de kan beskriva virusets härjningar och informera om de åtgärder som kan begränsa dess spridning. Och det är en service av avgörande betydelse för alla länders nationella säkerhet – även de nationer som i stället låter journalister tyna bort i fängelser.
Efter att vår bostad hade blivit genomsökt av säkerhetsagenter och vi hade gripits – iförda handfängsel och med förbundna ögon – hamnade jag omedelbart i en cell som var full av kackerlackor. Jag tilldelades smutsiga fängelsekläder och hade varken en toalett eller ett handfat i min cell. Det fick jag bara tillgång till när vakterna tyckte att det passade. Jag fick inte duscha under mina första tolv dagar i fängelset.
Vid sidan av dödsstraff är långvariga fängelsevistelser det värsta straff någon kan utsättas för och i de flesta länder i världen är målsättningen med det, åtminstone delvis, att förnedra den som utsätts.
För politiska fångar, något som i stort sett alla fängslade journalister kan klassas som, är en förödmjukande behandling alltid en viktig del av processen.
Som fånge var det omöjligt för mig att sköta min hygien eller att undgå att bli undernärd. Jag hade ingen tillgång till rent vatten, frisk luft eller till vitaminer. Den psykiska pressen skapade en stress som det är svårt att föreställa sig för den som lever ett vanligt liv.
I en sådan miljö är det oerhört svårt att vila. Och att sova på ett golv med smutsiga filtar i ett rum där lamporna lyser dygnet runt är nästintill omöjligt.
När ett smittsamt och potentiellt dödligt virus får spridning ökar riskerna i en sådan begränsad miljö, och en fånges immunförsvar försämras nästan omedelbart i samband med inlåsningen. I många fängelser saknas dessutom både mediciner och läkare.
När länder drabbas hårt av coronaviruset, som i exempelvis Iran, Kina och Turkiet, ökar snabbt riskerna för fångarna – i synnerhet för dem som sitter på överfulla avdelningar. Att de fångar som hålls inlåsta i isoleringsceller just nu har en säkrare tillvaro än andra fångar kan ses som en ödets ironi.
I fängelsets begränsade miljö hinner man fundera mycket – och som fånge oroar man sig hela tiden för sina älskade anhöriga på utsidan, medan de gör detsamma för den som sitter inlåst. För mig är det lätt att föreställa sig den hopplöshet fängslade journalister nu känner i takt med att pandemin fortsätter att breda ut sig dag för dag.
Samtidigt som världens journalister skulle kunna bidra till att minska virusspridningen genom att informera allmänheten sitter alltför många av dem fängslade. Den organisation jag arbetar för, CPJ, har i sin senaste sammanställning kommit fram till att det handlar om minst 250 journalister.
Många av dem har dålig hälsa men erbjuds inte den vård de är i behov av. Och de är alla kollegor som orättfärdigt har straffats för att de utfört sitt arbete.
Tillsammans med kollegor från hela världen uppmanar jag därför alla politiska ledare att frige de journalister som de håller fängslade. Det är en åtgärd som alla skulle tjäna på i en tid då ett samarbete mellan alla samhällets sektorer är av högsta vikt.
