Jakarta, 200306 (IPS) – En indonesisk lag har inte lyckats sätta stopp för människohandeln. Enligt bedömare kan tiotusentals människor leva under slavliknande förhållanden i landet. För Afra Burga Ambui dröjde det åtta år innan hon lyckades återfå sin frihet.
När Afra Burga Ambuis farbror kom och erbjöd henne möjligheten att lämna hembyn för att arbeta i huvudstaden Jakarta tog hon omedelbart chansen. Inom kort påbörjade 15-åringen en två timmar lång flygresa bort från den lilla hemorten på ön Flores i södra Indonesien.
När hon anlände till Jakarta i november 2010 mötte henne ett arbete som inneboende hushållsarbetare hos en affärsman. Men mannen kom sedan att hålla henne i stort sett inspärrad i åtta års tid. Det kom att dröja ända till i oktober förra året innan hon till sist lyckades komma undan och få hjälp, efter att mannen misshandlat henne så svårt att hon ådragit sig en huvudskada.
Inom kort kommer Afra Burga Ambui att vittna mot mannen i en domstol där han nu står åtalad för misshandlad.
– Jag hoppas att han får ett mycket långt fängelsestraff. Han höll mig inlåst som en fånge i över åtta år och måste själv få uppleva det jag gick igenom, säger hon till IPS.
När hon anlände till Jakarta utlovade arbetsgivaren att hon skulle få motsvarande en halv minimilön i månaden till en början, en lön som med tiden skulle stiga.
– Men han betalade aldrig någon lön. Och som inneboende tvingades jag jobba långa dagar utan ledig tid.
Efter en tid började dessutom arbetsgivaren att misshandla henne, ibland med ett kvastskaft.
– Jag kunde inte berätta om förhållandena för min familj eller mina vänner eftersom jag inte fick ha en mobiltelefon. Och jag kunde inte ge mig av eftersom dörrarna alltid hölls låsta. När han bad mig att handla något på den närliggande kvartersbutiken så höll han uppsikt över mig från porten, berättar Afra Burga Ambui.
Hemma på byn Flores hade samtidigt hennes farbror berättat att han och rekryteringsfirman hade förlorat kontakten med henne.
Hennes familj utgick därför från att hon var död och inledde sin sorgeprocess genom att hålla en begravningsceremoni för henne. Av oro för att förstöra släktrelationerna valde familjen inte att rapportera henne som försvunnen till polisen, berättar Afra Burga Ambui.
Sedan 2007 finns det en lag i Indonesien som slår fast att den som gör sig skyldig till människohandel ska dömas till upp till 15 års fängelse och höga böter. Men trots det är åtalet mot affärsmannen begränsat till misshandelsbrottet, som har ett lägre straffvärde. När IPS frågar åklagarsidan varför de inte valt att åtala mannen enligt lagen mot människohandel svarar de att det åtal som lagts fram var det bästa de lyckades åstadkomma.
En annan kvinna som råkat illa ut är 27-åriga Santi Arief från västra Sumatra. I januari förra året hade hon undertecknat ett anställningsavtal, med fastställd lön och regler för övertidsersättning och ledighet, och reste sedan till grannlandet Malaysia för att börja sitt nya arbete.
Väl framme meddelade dock hennes arbetsgivare att han tänkte ge henne en lägre lön, ingen övertidsersättning och färre arbetsfria dagar.
– Jag låstes in i ett rum medan min chef gick igenom mina ägodelar och beslagtog alla mina dokument och min mobiltelefon, berättar Santi Arief för IPS.
Passet, visumet, anställningsavtalet och arbetsuppehållet fanns därmed i händerna på arbetsgivaren.
– När jag krävde att han skulle följa anställningsavtalet bestämde han sig i stället för att inte betala någon lön alls. Jag tvingades dessutom till långa arbetsdagar utan någon ledig tid.
I slutet av förra året lyckades hon dock fly och ta sig till den indonesiska ambassaden i Kuala Lumpur. Samtidigt hade dock arbetsgivaren anmält henne som en illegal migrant, vilket ledde till att Santi Arief greps.
Hon hölls gripen under ”obeskrivliga” förhållanden. Efter en tid tvingades hon att underteckna ett dokument som Santi Arief nu tror var ett dokument där hennes anmälan mot arbetsgivaren drogs tillbaka.
Strax därpå skickades hon tillbaka till hemlandet.
De två kvinnornas öde delas av många fler indonesier, enligt vissa bedömare handlar det om tiotusentals andra. Och enligt Fitri Lestari, som är chef för den juridiska avdelningen inom organisationen Migrant Care, som hjälper personer som råkat illa ut, är människohandeln dessutom på uppgång.
Indonesiska myndigheter har inget officiellt register över hur många fall av människohandel som har avslöjats, men enligt den nationella polisen utreddes 2 400 fall under perioden mellan 2013 och 2018.
– Vi tror dock att de fallen bara utgör toppen av ett isberg i fråga om hur många som faller offer för människohandel i Indonesien, säger Destri Handayani vid departementet för skydd av kvinnors och barns rättigheter, till IPS.
Att det verkliga antalet fall troligtvis är mycket högre beror enligt henne på att många offer inte polisanmäler brotten, säger Destri Handayani.
– Detta eftersom deras egna familjemedlemmar kan ha varit involverade, eller i vissa fall, offentliga personer med goda kontakter.
Det har förekommit fall där militärer eller poliser haft kopplingar till de så kallade rekryteringsfirmor som verkar i landet.
År 2018 sammanställde USA:s ambassad i Jakarta en rapport om människohandeln i Indonesien, där de insatser som gjorts för att bekämpa fenomenet lyftes fram. Samtidigt konstaterades att den ”djupt rotade korruptionen lever kvar hos myndighetsföreträdare, vilket hämmar arbetet mot trafficking och gör att många människohandlare kan agera utan att riskera straff”.
Lagen mot människohandel används dessutom inte alltid fullt ut.
I slutet av januari grep polisen i Jakarta sex personer som anklagas för att ha tvingat tio tonårsflickor in i prostitution. Enligt det som framkommit tvingades flickorna möta minst tio kunder varje kväll – och riskerade böter om de vägrade. Nationella kommissionen för skydd av barn, KPAI, menar att fallet visar att lagen mot trafficking måste tillämpas striktare.
– Dessa barn såldes både via nätet och direkt av rekryterare. Förövarna bör bli hårt dömda i enlighet med lagen mot människohandel, inte i enlighet med lagen för skydd av barn. Detta för att avskräcka andra från att exploatera barn, säger Ai Maryati Shalihah vid KPAI till IPS.
Sedan 2008 har regeringen tillsatt särskilda grupper som ska bekämpa människohandel i nästan hälften av landets kommuner. Grupperna består av poliser, underrättelseorgan och företrädare för olika myndigheter och arbetar bland annat med förebyggande insatser och förmedlar stöd till personer som fallit offer.
År 2017 stiftades dessutom en lag som syftar till att förbättra skyddet för indonesier som reser utomlands för att arbeta. Destri Handayani, vid departementet för skydd av kvinnors och barns rättigheter, säger dock att den stora efterfrågan på indonesiska gästarbetare och de grupper som sysslar med människohandel har underminerat arbetet mot att bekämpa denna typ av brottslighet.
– Rättssamhället har endast lyckats åtala småskaliga rekryterare, medan nyckelpersoner och slutanvändarna kan fortsätta sin verksamhet.
Minst 4,5 miljoner indoneser arbetar i andra länder i Asien eller i Mellanöstern och runt 1,9 miljoner av dem saknar giltiga dokument, vilket ökar risken för exploatering. De flesta arbetar som hushållsarbetare, eller i fabriker, i byggindustrin, på palmoljeplantager eller på fiskebåtar.
Kyrkoledaren och aktivisten Emi Sahertian i provinsen Nusa Tenggara menar att insatserna för att bekämpa människohandeln är bra, men betonar samtidigt att grundorsaken är den utbredda fattigdomen.
Enligt Världsbanken lever 9,4 procent av Indonesiens 264 miljoner invånare fortfarande under fattigdomsgränsen.
– Människor riskerar sina liv genom att ta sig till ett annat land illegalt, men de gör det eftersom de saknar en stabil inkomst. Regeringen borde lägga all kraft på skapandet av nya arbetstillfällen, säger Emi Sahertian till IPS.
*Artikeln ingår i en serie texter där IPS rapporterar om människohandel i olika delar av världen, med stöd från Airways Aviation Group.
