Djibouti, 200204 (IPS) – Många barn med funktionsnedsättning blir utan skola eftersom dessa inte är anpassade för att ta emot elever med särskilda behov. Neema Namdamu från Kongo-Kishasa är bara en av många som kan vittna om hur svår kampen för utbildning ofta är för dessa barn.
Förra veckan hölls ett toppmöte om inkluderande utbildning i Djibouti på Afrikas horn, där regeringsföreträdare från över 35 länder deltog tillsammans med en lång rad andra delegater.
En av dem var Neema Namdamu, 42, som växte upp i en by i östra Kongo-Kinshasa där barn med funktionsnedsättning sågs som en förbannelse. Som barn drabbades hon av polio, vilket gjorde att Neema Namdamu förlorade rörelseförmågan i sina ben. Hennes mamma fick då rådet av sina grannar att hon borde lämna flickan och låta henne dö av svält.
Men mamman vägrade följa rådet, och i stället lyckades Neema Namdamu med tiden inte bara att överleva, utan också ta sig igenom hela skolsystemet och skaffa sig en högskoleutbildning. Det innebar dock en ständig kamp, där ett av de största dagliga problemen var att ens kunna ta sig till klassrummet.
– Inte på en enda läroanstalt, från min första skola hela vägen upp till universitetet, fanns det en byggnad som var anpassad för personer med funktionsnedsättning. Jag fick ta mig uppför trapporna gråtandes – varje dag, berättar Neema Namdamus.
Hon är grundare av organisationen Mama Shuja som är verksam i konfliktområden i östra Kongo, där man erbjuder flickor och kvinnor med funktionsnedsättning yrkesutbildning. I synnerhet i det konflikthärjade östra Kongo-Kinshasa är våld och sexuella övergrepp mot flickor och kvinnor ett stort problem, och flickor med funktionsnedsättning är särskilt utsatta.
Inga regeringsrepresentanter från hennes hemland deltog vid mötet i Djibouti. Och Neema Namdamu menar att det kan ses som ett bevis för hur lågt prioriterade utbildningsfrågorna är i Kongo-Kinshasa.
En annan aktivist som kämpar för ökad inkludering är Idriss Moumin, ordförande för Djiboutis förbund för personer med synnedsättning. Han är själv blind, och menar att det är alla människors rättighet att få gå i skolan.
En av de frågor som stod i fokus vid mötet var de särskilda behov som personer med funktionsnedsättning är i behov av. Men Idriss Moumin säger sig vara besviken på hur tongångarna gick.
– Jag har lyssnat på flera talare som talat om ”vad de gör för dem” och jämfört personer med funktionsnedsättning med andra som kallats för ”normala”. Till dessa personer vill jag säga att det inte handlar om att komma med några allmosor, utan att försäkra sig om att människors rättigheter blir uppfyllda. Och vilka är dessa ”normala” personer? Innebär det att jag är onormal?, frågar sig Idriss Moumin.
Han säger att i Djibouti, som är ett litet land med mindre än en miljon invånare, är de problem som möter elever med funktionsnedsättning många.
– Främst handlar det om bristande tillgänglighet, bristande utrustning och avsaknad av social acceptans. Det behövs resurser för att överbrygga dessa brister. Men det måste också börja ses som en fråga om rättigheter, inte om medlidande, säger Idriss Moumin.
