Nankar, Bangladesh, 180123 (IPS) – För sju år sedan lämnade Wahid Haiders son hemorten i Bangladesh för att söka sig ett bättre liv i Italien. Sedan dess har Wahid Haider inte sett sin son, som nu hunnit bli 30 år gammal.
Wahid Haider berättar för IPS om hur hans son Nayeems butik i orten Nankar förstördes av myndigheterna innan han gav sig av. Även flera andra butiker i byn raserades i samband med att myndigheterna slog till mot informella affärsverksamheter.
Nankar i norra Bangladesh är en ort med runt tre tusen invånare där de flesta livnär sig som jordbrukare.
Efter att Nayeem blivit av med sin inkomstkälla kontaktade han en kusin som i flera års tid bott i Venedig i Italien. Han fick veta att kusinen tjänade runt 1 500 euro i månaden som gatuförsäljare i staden och beslutade sig för att också försöka ta sig till Italien.
Med hjälp av kusinen lyckades Nayeem få ett italienskt studentvisum och han gav sig av mot landet på en resa där det första stoppet var Rumänien.
För att få sitt visum och flygresa var dock Nayeem tvungen att betala 15 000 dollar till kusinen. Pengarna fick han av sin svärfar. Nayeem gifte sig som mycket ung och har två barn med sin hustru Zulekha. Svärfadern hade inte några sparade pengar, men hans dotter – hans enda barn, lyckades övertyga honom om att sälja av en del av sin mark för att finansiera Nayeems resa till Italien.
Det var för sju år sedan. Nu är Nayeems barn tio respektive sju år gamla och de har inte träffat sin pappa sedan han gav sig av. Det har inte heller hans hustru Zulekha.
Men tack vare de pengar som Nayeem skickar hem med hjälp av en lokal bank kan Zulekha och barnen hyra ett eget hus i Nankar.
Nayeem arbetar som försäljare av smycken på Venedigs gator. Under somrarna förflyttar han försäljningen till stränderna.
Nayeem får vistas i Italien tack vare ett visum som måste förnyas var sjätte månad. Men han har ingen möjlighet att resa hem för att besöka sin familj, för då skulle han inte kunna återvända till Italien igen.
Wahid Haider menar dock att sonens hustru har det tålamod som krävs.
–Det är inget problem. Hon är en bra flicka och kan vänta i ytterligare några år på sin man, säger han.
IPS har tyvärr inte fått någon möjlighet att få reda på hur Zulekha ser på situationen och framtiden.
För drygt två år sedan dog Imran, en 34-årig man från en grannby, i samband med att han försökte ta sig över Medelhavet. Hans pappa Alim Uddin och mamma Roushanara vägrar dock acceptera sonens död.
–Kan du säga om allt är bra med Imran?, frågar pappan, som är 80 år gammal, IPS.
Imran ingick i en syskonskara på sju personer som alla livnärde sig som jordbrukare. Sammanlagt bestod hela familjen av elva personer och deras små inkomster räckte inte till att försörja dem alla.
Imran valde då att resa till Libyen, där han i fem år arbetade inom byggindustrin och lyckades spara ihop en del pengar. När inbördeskriget bröt ut förlorade han dock sitt arbete och livet i Libyen blev allt svårare.
–Samtidigt började många av Imrans kollegor att ge sig av till Italien genom att korsa Medelhavet, berättar hans änka Roksana för IPS.
Imran valde att acceptera ett erbjudande om att få följa med på en av båtarna till en kostnad av ett tusen dollar. Hundratals personer fanns på båten när den lämnade Libyen.
–Några dagar senare kom ett samtal från ett okänt telefonnummer där någon informerade mig om att Imran hade dött av uttorkning när han anlände till den italienska hamnen. Han kom aldrig hem igen, vi fick inte ens hem hans döda kropp så att vi kunde begrava den, berättar Roksana.
Paret hade precis gift sig och fått en dotter innan Imran gav sig av. Dottern fick namnet Rebeka Begum och är i dag tio år gammal. Hon vet inte ens hur hennes pappa såg ut. Änkan och dottern bor fortfarande kvar hos Imrans föräldrar.
–Jag hade kunnat gifta om mig, men gjorde inte det för min dotters skull. Mina svärföräldrar är lyckligtvis bra människor. Deras barnbarn är en tröst för dem nu när deras son är borta för alltid, berättar Roksana.
Själv har hon ett mycket hårt liv som jordbrukare framför sig.
–Det finns inga andra alternativ än att arbeta ute på fältet, säger hon.
