New York, 120418 (IPS) – Världsbanken har varit pådrivande i vattenprivatiseringar som varit till mer skada än nytta – för att värna egna ekonomiska intressen. Det konstaterar den amerikanska organisationen Corporate Accountability International i en ny rapport som presenterades i måndags.
En fjärdedel av Världsbankens medel går till företag och den privata sektorn och undgår därmed insyn och transparens visar den nya rapporten.
Åtgärder för att komma till rätta med bristen på tillgång till rent vatten i utvecklingsländer har under de senaste åren lett till ett allt större beroende av den privata sektorn. Enligt Corporate Accountability International, CAI, som är den amerikanska organisation som står bakom rapporten, har de ökade privatiseringarna varit till mer skada än nytta. Organisationen uppmanar Världsbanken att omdirigera sina pengar från den privata vattensektorn till demokratiskt ansvariga offentliga institutioner.
Rapporten “Shutting the Spigot on Private Water: Case for the World Bank to Divest”, presenterades i samband med Världsbankens och Internationella valutafondens möten i Washington nyligen.
Enligt den har International Finance Corporation, IFC, Världsbanksgruppens finansieringsinstitution som arbetar för att främja den privata sektorn i utvecklingsländer, satsat 1,4 miljarder dollar, motsvarande 9,5 miljarder kronor, på privata vattenföretag sedan 1993. Från och med januari 2013 kommer investeringarna att öka till 1 miljard dollar per år, motsvarande 6,8 miljarder kronor.
I rapporten uppges att IFC lockar till sig 14 till 18 dollar i privata investeringar för varje dollar som institutionen investerar, vilket kan förklara varför Världsbanken och IFC fortsätter att satsa pengar i privata vattenföretag trots att ungefär en tredjedel av de avtal som ingåtts mellan 2000 och 2010 gått i stöpet. Det är en fyra gånger högre felfrekvens än i jämförbara infrastrukturprojekt inom el- och transportsektorn, uppger CAI.
“I stället för att fokusera på att säkra tillgång till rent vatten som människor har råd med, har Världsbanken verkat för åtgärder som kommer att göra vattnet dyrare för konsumenter,” skriver organisationen Food and Water Watch i en rapport från 2010.
Samma rapport påpekar också hur bristen på rent vatten och god sanitet orsakar magsjukdomar och parasiter “som är den främsta orsaken till sjukdomar och dödsfall i utvecklingsländer”.
CAI menar att det också finns intressekonflikter eftersom Världsbanken står som ägare för vattenbolag samtidigt som man framställer sig som en opartisk rådgivare. Världsbanken uppmanar länder att antingen privatisera sina vattensystem eller göra dem mer vinstinriktade. Som ett resultat banar Världsbanken väg för ytterligare privatiseringar.
-Mitt i en vattenkris står Världsbanken för ett slöseri av resurser som är nödvändiga för att kunna rädda miljontals liv. Deras ekonomiska intressen som rör privata vattenbolag skapar snedvridna incitament som undergräver bankens eget uppdrag, säger Kelle Louaillier från CAI.
Enligt CAI slår privatiseringar av vatten hårt mot de fattigaste och kan också påverka tillgången till vatten och mänskliga rättigheter negativt. I huvudstaden Manila i Filippinerna har Världsbanken inte bara gett råd utan också hjälpt till att utforma system för privatiseringen av vattnet.
-Många invånare har fortfarande inte tillgång till vatten och priserna har slagit i taket, säger Shayda Naficy, vattenexpert på CAI.
En talesperson för Världsbanken säger till IPS att CAI:s rapport ger en missvisande bild av Världsbankens roll och framhåller att IFC:s finansiering och rådgivning fram till och med 2011 gett rent vatten och god sanitet till över 20 miljoner människor.
Den nuvarande Världsbankschefen Robert Zoellick avgår i juni och efterträds av Koreafödde amerikanen Jim Yong Kim.
-Med en ny ledning kommer en möjlighet för Världsbanken att ändra kurs, vilket hänt tidigare, säger Kelle Louaillier.
För ett år sedan slog Zoellick fast att världen behöver en “ny geopolitik för en multipolär ekonomi där alla är någorlunda representerade i sammanslutningar för de många, inte klubbar för ett fåtal”. Enligt honom innebar den globala finanskrisen 2009 ett skifte i den globala ekonomin där kategoriseringar som första eller tredje världen, givare eller mottagare “inte längre passar in”.
