Rio de Janeiro, 111027 (IPS) – En nationell sanningskommission är på väg att tillsättas i Brasilien. Dess uppgift blir att granska de människorättsbrott som begicks under den långa militärdiktaturen mellan 1964 och 1985. Men kommissionens utredningar kommer inte att leda till några åtal, vilket kritiseras hårt av anhöriga till diktaturens offer.
Förslaget att bilda sanningskommissionen antogs av senaten den 19 oktober. Beslutet betraktas av många som åtminstone en början i att klarlägga de övergrepp som begicks i landet under diktaturen, och som en del i arbetet för att förhindra att det sker igen.
Kritiker menar att kommissionen kommer att få ett för svagt mandat, medan andra anser att det förslag som nu har antagits är det bästa som det går att åstadkomma för närvarande.
Kommissionen kommer inte att ges rätten att straffa personer som begick människorättsbrott under diktaturåren och dess slutsatser kan inte leda till rättsliga efterspel. Orsaken till det är den amnestilag som antogs 1979 – och som gäller för alla fall av tortyr och mord som begicks av regimen, samt för de brott som landets vänstergerillor gjorde sig skyldiga till.
Analytikern Mauricio Santoro vid Getulio Vargas Stiftelse menar dock att själva instiftandet av kommissionen är betydelsefull.
-Det representerar ett steg framåt i förhållande till Brasiliens tidigare oförmåga att agera i denna fråga, säger han.
Santoro påpekar att den brasilianska sanningskommissionen kommer att få en mindre avgörande roll än liknande kommissioner haft i Argentina, Chile och Peru.
-Men den blir mycket viktig i arbetet för att dokumentera landets närhistoria och innebär ett erkännande av behovet av att bevara minnet av motståndet mot diktaturen.
Enligt officiella uppgifter försvann 475 personer under diktaturen, medan minst 20 000 människor utsattes för tortyr, och 50 000 fängslades.
Sanningskommissionen kommer att granska situationen i landet mellan åren 1946 fram till 1988. Detta trots att människorättsgrupper samt anhöriga till diktaturens offer pläderat för att den enbart ska lägga sin kraft på att granska diktaturåren.
Aton Fon, jurist vid organisationen Sociala nätverket för frihet och mänskliga rättigheter, konstaterar att kommissionens sju medlemmar och fjorton rådgivare kommer att få ett digert arbete att granska en mycket lång period av landets historia.
Enligt Fon är den långa tidsperioden ett resultat av att vissa krafter inom armén vill tona ned de övergrepp som begicks av militären under diktaturen.
-För att undvika slutsatsen att endast militären begick människorättsbrott så vill man att hela Brasiliens historia ska granskas, säger Fon.
Fon och andra är även kritiska till att det förslag som nu har antagits kan innebära att medlemmar av armén kan komma att ingå i sanningskommissionen. Detta trots att militären enligt Fon var “direkt involverade i repressionen” och begick allvarliga människorättsbrott.
Förslaget har även kritiserats för att det slår fast att kommissionens arbete ska vara öppet för insyn, med undantag för information som berör individer. Enligt Fon kommer detta att innebär att det blir en sanningskommission för enbart de sju personer som sitter med i kommissionen – trots att själva tanken borde vara att offentligt lyfta fram vad som skett i landet.
-Det kan aldrig bli en sann demokrati utan möjligheten att ta reda på vem som gjorde vad, hur det skedde och var dokumenten finns, säger han.
Anhöriga till diktaturens offer och människorättsaktivister kritiserar i ett gemensamt pressmeddelande president Dilma Rousseff och den kommande kommissionen som enligt dem kommer att vara “försvagad” och “inkapabel” att offentligt avslöja “militärdiktaturens brott”.
Rousseff satt själv fängslad och utsattes för tortyr då hon som ung var medlem i en vänstergerilla.
Fon menar att den bärande tanken i dagens politiska klimat är att “acceptera vad som är möjligt istället för att kämpa för det som är nödvändigt”.
Victoria Grabois, vice ordförande för organisationen Aldrig mer tortyr, menar att den kommande sanningskommissionen är “en fars”. Hennes man, bror och pappa har varit spårlöst försvunna sedan 1973 då de som medlemmar av en vänstergerilla greps av armén. Över 70 andra medlemmar av samma gerillagrupp jagades och dödades av armén mellan 1972 och 1975 i en militär operation som aldrig blivit utredd.
Grabois menar att det är oacceptabelt att sanningskommissionen inte får rätten att väcka åtal mot personer som begick människorättsbrott under diktaturen.
-Det finns ingen preskriptionstid för brott mot mänskligheten i form av tortyr, försvinnanden och mord. Det är en avvikelse att de som dödade, torterade och kidnappade inte åtalas och döms, säger hon till IPS.
