Luanda, 091002 (IPS) – Angelina Silva minns inte datumen när hennes söner avled. Men hon minns hur gamla de blev.
– En blev ett år, medan den andra blev ett och nio månader gammal. De blev sjuka och vi tror att det var malaria, men vi är inte helt säkra, säger hon.
Hon är 30 år gammal och mamma till ytterligare fem barn som hon bor tillsammans med i ett slumområde i utkanten av Angolas huvudstad Luanda. Angelina Silva har ett spädbarn i famnen där hon sitter på ett smutsig gata och säljer frukt till förbipasserande.
– Här är det inget ovanligt med att små barn dör. Malarian finns överallt, vad ska man göra? Angola ligger på 16:e plats från botten i listan över länder i världen där barnadödligheten är som högst. Enligt FN:s barnfond Unicef dör ett av sex angolanska barn innan de hunnit fylla fem år. De flesta avlider i malaria, eller av lungsjukdomar, diarréer eller andra sjukdomar. Men den statistiken är trots allt en klar förbättring jämfört med år 2001, då vart fjärde barn avled innan fem års ålder. Det återstår dock fortfarande en lång väg att gå om landet ska lyckas uppfylla ett av FN:s millenniemål – att minska barnadödligheten med minst två tredjedelar fram till år 2015.
Den höga barnadödligheten i Angola är en direkt kvarleva efter det långvariga inbördeskriget som avslutades 2002. När landet vunnit sin självständighet från Portugal 1975 fanns det ett fåtal hälsocentraler i landet, men de flesta förstördes i kriget. Och trots landets enorma naturrikedomar ledde konflikten till en enorm fattigdom.
Många angolaner flydde från landsbygden till Luanda, som nu beräknas ha sju miljoner invånare, varav de flesta bor i slumområden utan tillgång till rent vatten eller avlopp.
Sedan krigsslutet har landets regering påbörjat en nationell återuppbyggnad, där man i stort sett börjat bygga upp alla former av offentliga inrättningar från grunden. Förutom att bygga nya sjukhus och hälsovårdscentraler handlar det också om informationskampanjer för att understryka behovet av god handhygien, att man undviker smutsigt vatten, samt använder myggnät. Huruvida dessa satsningar börjat ge verkliga resultat kommer att stå klart i samband med att landets hälsovårdsmyndigheter tillsammans med Unicef och Världsbanken presenterar ny statistik senare i år.
Men enligt Koen Vanormelingen, som arbetar för Unicef i Angola, är det tydligt att stora framsteg har gjorts. Han menar att landets regering verkligen är engagerade i kampen för att minska barnadödligheten.
– Vi tror verkligen att man kommer att lyckas uppfylla millenniemålen i fråga om minskad barnadödlighet, säger Vanormelingen till IPS.
Verkligheten i Angolas slumområden ligger dock långt borta från den typen av positiva uttalanden. Där leker barnen fortfarande bland sophögar och i närheten av stillastående vattensamlingar där sjukdomar kan frodas. Vanormelingen håller med om att det kan vara svårt att se en positiv utveckling under dessa omständigheter. – Det återstår oerhört mycket att göra, och med tanke på situationen kan man ges intrycket av att det mesta är ineffektivt, men jag menar att det finns en riktning och en strategi.
I Angolas statsbudget för 2009 och 2010 är en tredjedel av resurserna avsatta för olika sociala satsningar, inklusive sjukvård och utbildning. Enligt Världsbanken avsätter Angolas betydligt mer pengar per invånare på hälsovård än de flesta andra afrikanska länder.
Men det tar tid innan investeringarna verkligen börjar synas, och fram till dess finns det ett frågetecken kring hur stor del av programmen som verkligen når hela vägen ned till befolkningen.
Utanför ett av Luandas barnsjukhus sitter en grupp kvinnor på trottoaren. De får inte komma in på sjukhuset och träffa sina sjuka barn eller barnbarn eftersom byggnaden redan är överfull med människor. I stället får de anhöriga vänta utanför, och en del har varit här i flera dagar.
Adelina Job har sovit på trottoaren utanför sjukhuset i sju nätter.
– Min dotter är där inne med mitt sjuka barnbarn. Jag måste vara här eftersom jag måste hämta mat åt dem eftersom det inte finns någon där inne. Ibland måste jag också gå och köpa mediciner åt dem från apoteket, eftersom sjukhuset ofta har slut på sina läkemedel.
Hon är 50 år gammal och har två döttrar kvar i livet. Alla hennes fem söner dödades i inbördeskriget .
Adelina Job säger att hon inte vet vilken sjukdom som hennes en månad gamla barnbarn drabbats av, eller vilka chanser han har att klara sig. När den här artikeln går i tryck kanske pojken blivit ytterligare en siffra i den dystra statistiken.
