Santiago, 090928 (IPS) – Flera länder i Latinamerika har infört nya lagar för att förbättra situationen för jordbruksarbetare och hembiträden, två yrkesgrupper vars rättigheter ofta är eftersatta. Men de nya reglerna efterlevs långt ifrån alltid.
Latinamerikanska hembiträden och jordbruksarbetare har vanligtvis mycket dåliga löner.
Enligt María Elena Valenzuela vid Internationella arbetsorganisationen ILO finns det närmare 14 miljoner kvinnor i Latinamerika som arbetar som hembiträden.
Samtidigt som färre hembiträden numera bor tillsammans med sina arbetsgivare förekommer det fortfarande att personal lever under slavliknande förhållanden, och det är mycket vanligt att personalens rättigheter kränks.
I nästan alla länder i Latinamerika finns det fastslagna minimilöner för hembiträden och hushållerskor, men dessa lägstalöner är enligt Valenzuela ofta lägre än den som gäller för andra yrkesgrupper. Personalen saknar dessutom ofta sjukförsäkringar och andra sociala skyddsnät.
Hembiträden har dessutom ofta längre arbetstider än andra yrkesgrupper, och i flera länder finns inga arbetsregler som slår fast rätten till semester eller föräldraledighet.
Enligt Valenzuela är Uruguay det land i regionen som kommit längst när det gäller att skydda hembiträdenas rättigheter. En lag som tillkom för tre år sedan ger hempersonalen samma rättigheter som övriga yrkesgrupper. Tack vare den nya lagen och en stark fackförening har landets hembiträden även lyckats förhandla fram löneökningar och förbättrade arbetsvillkor i övrigt.
I Paraguay genomfördes nyligen en reform som ger landets hembiträden tillgång till en sjukvårdsförsäkring. Den kan komma att bli betydelsefull för landets närmare 290 000 hembiträden. Problemet är bara att de flesta arbetsgivare inte anmält sin personal till socialförsäkringssystemet. Även i länder som Guatemala, Chile och Peru har på senare år nya lagar stiftats i syfte att förbättra hembiträdenas situation. Valenzuela påpekar samtidigt att både Argentinas och Brasiliens regeringar arbetar för att förmå arbetsgivarna att registrera sina hembiträden.
Fortfarande återstår dock mycket att göra.
– Förutom att se till att hembiträden får samma rättigheter som annan anställd personal så måste deras arbetsinsatser värderas högre, säger Valenzuela. Enligt Sandra Castilla, som är chef för ett företag som förmedlar hemhjälp i Colombia, så anser många arbetsgivare som anställer ett hembiträde att “de gör henne en stor tjänst”.
– Och om de betalar henne den lön som hon har laglig rätt till så menar de att det gör en väldigt ädel insats.
Colombia är ett av de länder i regionen där det fortfarande inte finns några särskilda regler för hembiträden.
En annan yrkesgrupp som ofta både har dåliga löner och arbetsförhållanden är regionens jordbruksarbetare. Enligt FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien, Eclac, lever 120 miljoner latinamerikaner på landsbygden, där fattigdomen är betydligt mer utbredd än i städerna. På landsbygden är jordbrukssektorn den främsta arbetsgivaren.
En aktuell studie gjord av Emilio Klein, på uppdrag av FN:s jordbruksorgan FAO, visar att det är vanligt att arbetarna inom jordbruksindustrin ofta har sämre betalt än vad som krävs enligt de nationella minimilönerna. Klein slår även fast att barnarbete fortfarande förekommer inom sektorn, samt att det är vanligare att jordbruksarbetare står utanför de sociala skyddsnäten.
I Argentina, ett land med 40 miljoner invånare, arbetar ungefär 1,5 miljoner inom jordbrukssektorn. En lag som stiftades 2001 ledde till skapandet av ett centralt register för såväl arbetsgivare som anställda inom jordbruksindustrin. Men fortfarande saknar många arbetare på landsbygden formella anställningar och står utanför de sociala försäkringssystemen.
Både Argentina och Uruguay har på senare år infört regler som innebär att övertidsersättning ska utgå om jordbruksarbetarnas arbetsdag överskrider åtta timmar.
Men jordbruksarbetarnas organisationer, som företräder närmare 180 000 arbetare, hävdar att det är mycket svårt att få dessa regler genomförda i praktiken eftersom många arbetsgivare säger sig inte ens ha hört talas om reglerna.
