Paris, 080609 (IPS) – Enligt den franska grundlagen finns det inga minoriteter i landet. Det är olagligt att registrera medborgarnas etniska ursprung eller religion. Resultatet blir dock även att positiv särbehandling är förbjuden och att det saknas statistik över vilka grupper som är särskilt utsatta för diskriminering.
Efter andra världskriget bidrog minnena av Vichy-regimens samarbete med Nazityskland, den institutionella rasismen och förintelsen av de europeiska judarna till att författarna av den franska grundlagen valde att förbjuda registreringen av människors etniska tillhörighet eller ursprung.
I den franska rättvisans ögon är en person antingen fransk eller utländsk, punkt. Men detta synsätt har också förhindrat positiv särbehandling, och särskilda åtgärder riktade till landets utsatta grupper.
Tvivlen på statens möjlighet att rätta till sådant den enligt lagen inte får mäta, exempelvis diskriminering och fördomar riktade mot religiösa eller etniska grupper, har dock växt i landet. Som förortskravallerna i Paris 2005 så tydligt visade finns det en stor och växande klyfta mellan den officiella jämlikheten och den verklighet som möter många franska medborgare i vardagen.
År 2005 skapade den franska regeringen därför en anti-diskrimineringsmyndighet, som går under förkortningen Halde. Dess mandat är att ge juridisk hjälp till personer som blivit offer för diskriminering samt att dokumentera orättvisor och föreslå åtgärder. – Den franska modellen för integration är en smältdegel, inte en salladsskål, säger Mayada Boulos, talesperson för Halde.
– Med det menar jag att Frankrike alltid har motsatt sig uppdelningen av medborgare efter etniska eller religiösa linjer. De flesta anglosaxiska länder har istället anammat en “olika men jämlika”-strategi. Det gör det möjligt för myndigheterna att ta fram statistik över olika minoriteter, exempelvis etniska, religiösa eller sexuella på frivillig basis, och sedan driva igenom politiska åtgärder för att motverka eventuell diskrimning baserat på statistiken.
Men i Frankrike är alltså lagen skriven så att den motverkar både negativ och positiv särbehandling. Den franska lagen förbjuder särbehandling baserad på följande kriterier: fackföreningstillhörighet, ålder, handikapp, etnisk- eller nationell tillhörighet, familjesituation, kön, genetisk sammansättning, hälsa, seder, utseende, politisk tillhörighet, graviditet, religion, sexuella preferenser och efternamn.
Människor som menar att de har diskriminerats på grund av något av ovanstående skäl kan vända sig till Halde, som kan ge personer råd, hjälpa till med medling och ge juridisk hjälp om fallet skulle gå till domstol.
Men de franska åtgärderna för att förhindra diskriminering imponerar inte på FN:s expert på migrationsfrågor, Gay J. McDougall.
– Rasismen lever och är tydligt riktad mot de “synliga” minoriteterna av utländskt ursprung, varav en majoritet är franska medborgare, sa hon efter ett besök i Frankrike i september 2007.
– Människor som har arbetat mycket hårt, följt alla regler och verkligen tror på den franska republikens principer är fångna i socialt och geografiskt isolerade urbana ghetton, där arbetslösheten i vissa områden ligger på över 40 procent. De känner sig diskriminerade och avfärdade av rigida uppfattningar om den franska nationella identiteten som de inte uppfyller, sa McDougall.
Halde är enig med henne om att det existerar en klyfta mellan teori och praktik.
– Men fransk lag erbjuder anständigt skydd mot diskriminering. Problemet är tillämpningen, säger Boulos.
På grund av förbudet mot positiv särbehandling har vissa franska institutioner provat andra metoder. För att öka mångfalden bland studenterna införde institutionen för statskunskap, Sciences-Po – där många av inom landets maktelit har studerat – 2001 en ny urvalsprocess. Kandidater som bodde i vissa utvalda, underpriviligerade områden, gavs då möjligheten att bli antagna bara på deras betyg, utan att behöva genomföra skolans tävlingsbetonade prov.
Till en början var reaktionerna från studenter och allmänhet negativ. Många klagade på att reformen var orättvis. Men sedan dess har det vuxit fram en bred samsyn kring det positiva med intagningsmetoden, enligt Cyril Delhay, ansvarig för metoden som numera även används på flera andra universitet. – På detta vis blev det möjligt att särbehandla positivt genom att använda personers adresser, som visar att de bor i fattiga områden, utan att tillgripa kriterier som etnicitet, säger Boulos på anti-diskrimineringsmyndigheten Halde.
