New York, 070123 (IPS) – Hundratals frivilligorganisationer kom till Thailand, Indonesien, Sri Lanka och Maldiverna efter den förödande tsunamikatastrofen i december 2004. De allra flesta gjorde ett mycket bra arbete, men vissa anklagades också för korruption och för att ha försnillat pengar. En ny rapport om de ickestatliga organisationernas ansvarsskyldighet visar på en väg till positiv förändring.
Den massiva humanitära insatsen i de katastrofdrabbade områdena “vittnade om många av de ickestatliga organisationernas kompetens och kraft”, skriver FN:s kontor för frivilligorganisationer, NGLS, som skrivit rapporten. “Men den ökade också oron för möjligheterna att missbruka humanitärt kapital”.
I Sri Lanka kom flera klagomål under månaderna efter tsunamin om att biståndsdistributionen var korrumperad, och att regeringen saknade den politiska vilja som hade krävts för att ta sig an utmaningen att reda ut dessa anklagelser.
I Indonesien greps en av de ickestatliga organisationernas samordnare av polis, anklagad för korruption – samma fenomen som samordnarens organisation var på plats för att få bukt med. En serie artiklar i amerikanska tidningar har samtidigt belyst frågan om frivilligorganisationernas etiska misslyckanden, såsom skyhöga löner till chefer och höga kostnader för kontor, resor och extraförmåner, vilket skapat en trovärdighetsbrist ifråga om motiven hos vissa av de så kallade humanitära uppdragen.
Till angrepp mot de ickestatliga organisationerna går också det amerikanska företagsinstitutet AEI, som tillsammans med den konservativa tankesmedjan Federalist Society for Law and Public Policy lanserat ett projekt som ska utmana “den växande politiska makten hos ett ickevalt fåtal”, som gruppen skriver på sin hemsida. – Oron över de ickestatliga organisationernas roll och ansvarsskyldighet har kommit till uttryck på olika håll under de senaste åren, säger Tony Hill, som samordnar NGLS arbete.
Tony Hill påpekar att biståndgivare, regeringar och internationella organ har väckt viktiga frågor om effektiviteten och legitimiteten i de ickestatliga organisationernas arbete.
Elva ledande människorätts- och miljögrupper och internationella organisationer som jobbar med social utveckling – bland andra Amnesty, Oxfam och Rädda barnen – skrev under den första deklarationen om global ansvarsskyldighet och öppenhet i juni förra året. Det kan tolkas som ett resultat av det ökande antalet skandaler som drabbat välgörenhetsorganisationer, tror Tony Hill.
Deklarationen förbjuder mutor och korruption, sexuella trakasserier, exploatering och diskriminering, och uppmanar undertecknarna att skydda medlemmar och andra som berättar om sådana överträdelser.
I stora delar av världen tillhandahåller ickestatliga organisationer i dag fler tjänster än någonsin tidigare, enligt FN-studien. Det handlar om allt från skolor till sjukhus, vatten och husrum. Bristen på insyn och möjlighet att ställa organisationer till svars ses som ett stort tillkortakommande, men författaren till FN-rapporten, Jem Bendell, som är professor vid Griffith University Business School i Australien, menar att “ansvarsskyldighet” i sig inte är en så god sak som den ofta framstår. Det som är viktigt är istället att organisationer och grupper svarar inför dem som påverkas av besluten som fattas och handlingarna som utförs.
Som exempel lyfter han i studien fram den Washingtonbaserade organisationen Fifty Years is Enough, som granskar Världsbanken – ett internationellt finansinstitut som omsätter drygt 25 miljarder dollar per år och har mer än 8 000 anställda – och dess ekonomiska politik ur ett kritiskt perspektiv. Den ickestatliga organisationen, som har tre avlönade anställda och en mycket liten budget, är ansvariga inför Världsbanken i det avseendet att om den lägger fram felaktiga grundfakta och siffror kommer det enorma finansinstitutet att kräva att den lilla organisationen förklarar sig. Men att kräva att Fifty Years is Enough ska öka ansvarsskyldigheten inför Världsbanken vore kontraproduktivt, menar Bendell.
– De resurser som skulle krävas för att öka den organisatoriska genomskinligheten och ansvarsskyldigheten hos en liten grupp som Fifty Years is Enough skulle inte gynna dem som påverkas av besluten i de frågor som gruppen bevakar. Den relativa makten hos olika organisationer måste tas med i beräkningen när vi tar oss an utmaningen att öka tydligheten och ansvaret, säger han.
Ett större problem ser han i det faktum att stora summor pengar försvinner in i vad han kallar “politiska förvecklingar och detaljfrågor”, och att en stor del av pengarna i de humanitära fonderna kommer från investeringar i företag och finansprodukter som “har skadlig effekt på samhället”.
Den typ av ansvar som Bendell förespråkar – en “demokratisk ansvarsskyldighet” – är den nya studiens kärna, och kommer att underlätta för de ickestatliga organisationerna att fortsätta att utvecklas som viktiga och effektiva aktörer på den internationella arenan, hoppas Bendell.
