Oslo, 060821 (IPS) – Norge använder sin oljeexpertis för att hjälpa andra oljerika länder, som ofta är fattiga och korrumperade trots sina naturrikedomar.
I teorin borde oljerika länder kunna förse sina medborgare med en högre levnadsstandard än länder som saknar så lukrativa naturresurser. Men i de flesta oljeländer har oljan gjort en liten elit rik, samtidigt som oljeindustrin har genererat omfattande korruption, konflikter och fattigdom.
Oljerika länder som Nigeria, Tchad och Angola ligger lägre på FN:s utvecklingsindex, HDI, än många länder som inte har några betydande naturresurser, såsom Sydkorea och Japan. Tchad har tagit emot omfattande utvecklingslån från Världsbanken, på villkoret att oljeinkomsterna ska användas för att bekämpa fattigdom. Förra hösten tillkännagav Tchad att landet skulle använda pengarna till försvaret istället, vilket fick Världsbanken att ställa in utbetalningarna i januari 2006. Norge, som började producera olja 1971, har däremot varit anmärkningsvärt framgångsrikt när det gäller att använda oljeintäkterna till att bygga upp ett rikt och jämlikt samhälle. – Vi har möjligen den mest framgångsrika oljesektorn i världen, säger Norges biståndsminister Erik Solheim.
Den norska modellen har fått mycket uppmärksamhet för sin “oljefond”, där en del av intäkterna från oljesektorn sätts av till framtida generationer. Vid slutet av första kvartalet 2006 innehöll fonden motsvarande cirka 1 700 miljarder kronor.
Norge har använt sin expertis för att bistå oljeindustrier i utvecklingsländer sedan början av åttiotalet, och är den största biståndsgivaren när det gäller den typen av bistånd. I september förra året lanserade Norge programmet Olja för utveckling. Tidigare har tekniska och institutionella frågor fått mest uppmärksamhet, men i det nya programmet är tanken att man ska öka tonvikten vid demokratifrågor, öppenhet, åtgärder mot demokrati och miljöfrågor. – Det är inte många biståndsgivande länder som ägnar sig åt oljebistånd. Det kan bero på att det kräver att man har en oljesektor, att man har erfarenhet och att man har tillräckliga resurser. Men länder som Kanada, Storbritannien, Nederländerna och Australien blir allt mer aktiva, säger projektledaren Leiv Lunde.
Att öka öppenheten och att upprätta tydliga skiljeliner mellan olika roller är viktigt för Norge. Men i länder med starkt centraliserade institutioner finns ofta ett starkt motstånd mot förändringar bland dem som gynnas av det nuvarande systemet. I en rapport som beställdes av den norska biståndsmyndigheten Norad står att läsa att “omfattande institutionella förändringar är nästan omöjliga att genomföra i länder med en etablerad oljesektor som genererar stora intäkter.” Enligt rapporten är försök till sådana förändringar naiva, och den rekommenderar att Norge inte ska engagera sig genom Olja för utveckling-programmet förrän bättre institutionella modeller införs.
– Ett väl fungerande politiskt system är extremt viktigt. Det är kärnan i hela Olja för utveckling-programmet. Det är ingen teknisk fråga, utan en fråga om hur man etablerar institutioner, och om hur man etablerar en kultur, säger Erik Solheim.
I de flesta länder finns det vissa sektorer som vill bekämpa korruptionen, medan andra är mindre angelägna, säger Solheim. – Jag väntar mig att det blir en kamp som måste föras under hela projektet. Vi ger inte det här biståndet för att vi tror att det är det enklaste vi kan göra. Det är kanske det svåraste, men det är även det viktigaste. Reaktionerna på projektet har heller inte varit odelat positiva. I maj 2006 publicerade Financial Times en artikel där ej namngivna källor inom Världsbanken sa att de var oroliga över att Norge skulle använda biståndsprojektet för att få tag i känslig information och därmed vinna konkurrensfördelar på oljemarknaden.
Men Solheim hävdar att Norge kommer att vara helt öppna med sina förehavanden inom projektet. – Det är uppenbart att det finns många områden eller situationer där folk ser intressekonflikter. Det enda sättet att hantera det är fullständig öppenhet. Regeringar, NGO:er media och alla andra som vill titta oss över axeln kommer att vara välkomna att göra det. Norge ger för närvarande oljerelaterat bistånd till fler än 20 länder. De viktigaste mottagarländerna under de senaste två åren har varit Angola, Nigeria, Moçambique, Vietnam och Östtimor. Solheim har rest runt i Latinamerika för att stärka banden mellan den regionen och Norge, samt möjligen för att göra Bolivia till ett av samarbetsländerna i Olja för utveckling-projektet. – Vår nuvarande fokusering på Latinamerika beror på den demokratiska revolution som vi nu ser i land efter land i regionen. Vi vill stödja dessa demokratiska revolutioner eftersom vi tror att de kommer att förbättra utvecklingen och ge marginaliserade grupper större makt, säger Erik Solheim.
