Hospet, 060822 (IPS) – Miljoner ton järnmalm från de många små gruvor som poppat upp omkring staden Hospet i södra Indien exporteras till Kina, där malmen används till kontor i glas och stål, samt till idrottsarenor som byggs till OS 2008.
Indien är den tredje största leverantören av järnmalm till Kinas ståltillverkare. Utvinningen har ökat lavinartat de senaste åren på grund av de stora vinster som går att göra på försäljningen av malm. Under 2005 exporterades 15 miljoner ton högkvalitativ järnmalm till ett värde av 670 miljoner dollar enbart från området kring Hospet-Bellary-Sandur i den indiska delstaten Karnataka.
Jordbruk är annars basnäringen i regionen. Nu har fält där det tidigare växte lök och majs förvandlats till steril mark, full med sten och malmbitar och öppna gruvhål – ofta inte mer än fyra meter djupa Utmärglade män, kvinnor och barn arbetar från gryning till kväll med enkla redskap. De gräver upp marken och separerar den röda jorden från malmbitarna. Här sliter hela familjer som letat sig hit från den svältande landbygden runt malmbältet.
Boomen i malmexporten sammanfaller nämligen med en svår kris för jordbruket. Krisen har orsakats av brist på regn tre år i följd, fram tills förra året. Många bönder tjänar mer på att hyra ut sin mark till malmutvinnare än på att odla upp den. Det har lett till att gruvdriften har gått om jordbruket som den näring som skapar flest jobb i regionen. Lantarbetarnas löner har sjunkit till bara 25 rupier, cirka fyra kronor, per dag medan vuxna gruvarbetare tjänar 100 rupier, cirka 15 kronor, om dagen. Tonåringar får mindre betalt och barnen är med och hjälper de vuxna. Trots det hårda jobbet är arbetstillfällena mycket eftertraktade. Tusentals familjer tar sig hit för att söka jobb. De flesta är jordlösa lantarbetare.
– Hemma i byn svalt vi. Det fanns inget arbete och jag var tvungen att låna pengar. Här tjänar vi 100 rupier om dagen och jag har redan betalat tillbaka en del av min skuld, säger Hanurappa som kommer från Mehboobnagar och som bor i ett gruvarbetarläger tio kilometer söder om Hospet. Lägret lyses upp av ett otal lägereldar där kvinnor lagar kvällsmat bestående av ris och lite linser. Äldre familjemedlemmar kurar ihop sig utanför sina tält, gjorda av blå plastväv. Det är bara de mycket unga barnen som orkar röra sig, där de leker i smutsen, så här vid slutet av ännu en obarmhärtigt het dag. Hanurappa och hans familj kom till Hospet i oktober förra året. Med i Hospet är hans fru och deras treåring samt Hanurappas bror och svägerska. Det senaste året har de arbetat i genomsnitt 20 dagar per månad och rest till sin hemby en gång, för att betala lånehajen och sina äldre föräldrar som tar hand om familjens övriga barn.
På grund av ett överskott på arbetskraft kan migrantarbetarna aldrig vara säkra på att de får jobb. Shivamma, som växt upp i Mumbai men som flyttade till en by i Andhra Pradesh när hon gifte sig för åtta år sedan, berättar att hon och hennes svärmor har lyckats få jobb ungefär varannan dag medan hennes man inte fått en enda dags arbete sedan de kom för två veckor sedan. Hennes familj överväger därför att resa hem till sin by i Kurnool-distriktet, där de trots allt har tak över huvudet och kanske kan låna mer pengar från den lokale utlånaren. Om arbetarna här inte få jobb på ett tag så klarar de sig inte eftersom de måste köpa vatten, mat och bränsle själva och om de blir sjuka så får de ingen hjälp. I det här lägret har arbetsgivaren bara tillhandahållit de blå plastskynkena till tälten. Det finns heller ingen barnomsorg eller möjlighet att gå i skolan.
Shivamma har fyra barn mellan 18 månader och åtta år. De två yngsta finns vid hennes sida där hon och ungefär 50 andra kvinnor sitter på huk och separerar stenar från malmbitar. Medan hon talar tar hon upp babyn i knät.
– Han är väldigt sjuklig, säger hon. Babyns ögon är röda och rinniga – troligen en infektion som har orsakats av ohygieniska förhållanden och starkt solljus. Den enda skugga som finns är under en ranglig plåtbit som någon har burit med sig till arbetsplatsen. Tre barn och en hund kravlar fram under den när en bil kör förbi på grusvägen som förbinder gruvan med den by som ligger närmst. Kvinnornas 19-årige arbetsledare, Suresh Basavaraj, kommer från byn Adoni. Han berättar att gruvan tillhör en Gupta Prakash som kommer från Anantpur, i delstaten Andhra Pradesh. Men varken han eller någon av kvinnorna har någonsin sett gruvans ägare. Den olicensierade gruvdriften är en skuggvärld. I mars gjordes ett tillslag mot gruvor som drevs utan tillstånd. 122 bönder straffades för att de hyrt ut sin mark utan tillstånd. Därför vill bönderna som hyr ut sin mark inte gärna prata om vad de har för kontrakt. Tillslaget i våras gjordes efter påtryckningar från en handfull större gruvbolag och stålföretag som fått kritik i en rad rapporter om barnarbete vid gruvorna i Hospet-Bellary-Sandur-distriktet. Bland de stora exportföretagen i regionen finns statsägda National Mining Development Corporation, V.S. Lad and Sons och Kariganur Mining Mineral Industry. Under våren 2005 kom en rapport som anklagade gruvindustrin för att utnyttja barn och kränka arbetsrätten. Efter det bad Nationella människorättskommissionen delstatsregeringen i Karnataka att förklara vad man gör för att förbättra förhållandena inom gruvindustrin. Då tog för första gången delstatsregeringen offentligt upp frågan om de illegala gruvorna och lovade bättre reglering och uppföljning. Men strax därefter anklagades tre ministrar för att ha tagit emot mutor i miljonklassen från en privat gruvägare i Bellary. Gruvindustrin dominerar politiken i regionen. Majoriteten av de parlamentsledamöter som kommer från gruvdistriktet äger själva gruvor och tillhör koalitionsregeringen i Karnataka. – Jag har försökt att få gehör för frågan om barnarbete, exploatering av arbetskraften och miljöförstörelsen i flera forum, men myndigheterna har vägrat att lyssna på grund av inblandningen av politiska tungviktare, säger doktor M. Bhagyalakshmi, forskare och aktivist som lever i Hospet. I hela gruvbältet täcker ett lager av rött damm allt från löven på träden till husen i byn. De få bönder som inte har hyrt ut sin mark till gruvdriften klagar över att deras mark ger sämre avkastning sedan den omfattande gruvdriften tog fart för tre år sedan. H.A. Wahab, ordförande för federationen av indiska mineralindustrier, FIMI, säger att det är den illegala gruvdriften som bär det största ansvaret för skadorna på miljön. De stora gruvorna är mekaniserade och använder sprinklers som minskar dammnivåerna. Gruvorna är djupa – och man tar till vara all malm. Arbetsförhållandena är också avsevärt bättre. Men majoriteten av de som arbetar med att utvinna malm syns inte i några register, varken vuxna eller barn.
