Hyderabad, 060313 (IPS) – Den 22-årige läraren Jai Kumar, på en skola för barn till tvångsarbetare i Hyderabad, vet vad han önskar sina elever. “Jag kommer att se till att ingen av dem någonsin måste börja arbeta vid så låg ålder som jag själv var tvungen till”, säger han.
Jai Kumar undervisar cirka 30 barn i en skola som drivs av den oberoende människorättskommissionen HRCP. Hans mål är att alla barnen i klassen ska gå på en statlig skola snart. Skolan ligger i anslutning till Udehero Lal, ett av sju center för befriade slavarbetare i regionen kring Hyderabad. Jujho har bott här i nästan fyra år.
– Allt jag såg när jag växte upp var svält och förödmjukelse. Alla i min familj arbetade, även min mamma och min yngre syster. Min mamma sa att vi var tvungna att arbeta av lån som min farfar tagit från jordägarna. Och det spelade ingen roll hur hårt och läge vi arbetade – den orimliga räntan på lånen som farfar tagit betalades aldrig av. Slavarbetarna kallas 'haris' i Pakistan. De saknar alla rättigheter. Hela familjer, inklusive barnen, arbetar utan lön för att betala av skulder de har till sina arbetsgivare – skulder som går i arv. Och det händer att män, kvinnor och barn säljs till en ny jordägare utan att de vet om det.
Nasreen Shakil Pathan, samordnare för HRCP:s arbetsgrupp mot slavarbete, säger att kommissionen har medverkat till att omkring 30 000 människor har befriats från tvångsarbete i Sindh-provinsen.
– De senaste 30 åren har vi kontinuerligt belyst deras lidande i medierna, och ingripit för att de ska befrias, säger hon. Hur hamnar då lantarbetarna i skuld? Ali Nawaz Nizamani, en av ledarna för anti-tvångsarbetesorgansiationen Peblisa, säger att fattiga bönder som arrenderar mark tvingas låna mindre summor av jordägaren till sitt uppehälle, eftersom de bara får betalt efter att de har skördat. Lånen tas till ränta och stiger därför under året. Dessutom måste bönderna också betala för utsäde, gödsel och bekämpningsmedel. När de sedan skördar går ofta hela inkomsten direkt till att betala av lånet – och de måste låna mer pengar.
50-åriga Meghi berättar att hon levde som slav i 20 år.
– Jag fick inte leva tillsammans med min man. I fyra år våldtog jordägarna mig kontinuerligt. Jag försökte fly men fångades in och som straff kedjade de fast mig – som en buffel – så at jag inte skulle kunna fly igen, säger hon. Tvångsarbete förbjöds i Pakistan 1992 men är trots det fortfarande vanligt inom tegelindustrin, byggsektorn, mattindustrin, jordbruket, gruvindustrin, garverier och bland de som är anställda i rikas hem.
– Lagen finns men man ser inte till att den efterlevs. Ett stort problem är att få domare förstår lagen, och att de inte heller har kunskap om hur slavbetet fungerar, säger Zulfiqar Shah, forskare som är specialiserad på tvångsarbete.
Det vanligaste sättet för slavarbetare att bli fria är att de flyr eller att de befriats av polisen under räder. Efter att ha befriats kan de få hjälp av HRCP med att genom en domstolsprocess få tillstånd att leva fria liv. Domstolarna ger de före detta slavarebetarna azadi-kort, frihetskort, som ska skydda dem från sina gamla “ägare”.
Men dessa frihetskort hjälper inte alltid. 70-åriga Munoo Bheel har i tre års tid demonstrerat utanför Hyderabads pressklubb i protest mot att nio medlemmar i hans familj 1998 kidnappades av deras före detta arbetsgivare/ägare Abdul Rehman Marri. De nio är fortfarande försvunna, trots löften från politiker och domstolar. Bheel säger att han har blivit erbjuden nästan 50 000 kronor för att ge upp kampen för sina släktingar.
– Jag har kämpat i åtta år för att få tillbaka min familj. Tror de att de kan tysta mig med sina erbjudanden?, säger han. Ali Nawaz Nizamani på Peblisa säger att myndigheter och politiker måste ändra reglerna för hur arrendatorer betalar sin hyra och att de borde upprätta särskilda “hari-domstolar”.
– Men det kanske aldrig händer. Eftersom många politiker själva är markägare skulle de aldrig förespråka en arrendatorsrefom, säger han. Vissa befriade tvångsarbetare har fått utbildning och arbete av NRSP, som samarbetar med HRCP. Bland annat har 40 000 kronor delats ut som mikrokreditlån till nästan 1 000 familjer.
NRSP har också startat 12 skolor för barnen. Omkring 1 000 barn får gratis undervisning, böcker och skoluniformer. Men eleverna slutar ofta.
– Problemet är migration. Många familjer lever ett slags nomadliv. De flyttar och letar efter arbete och tar med sig barnen, eftersom även de ofta arbetar på fälten, säger Nizamani. NRSP driver nu även ett husprojekt. Organisationen har köpt mark, som man har styckat upp i små tomter. Före detta haris har sedan fått förmånliga lån för att kunna köpa tomterna. Enbart kvinnor har kunna köpa marken och de allra fattigaste har fått företräde. Projektet har varit mycket lyckat och många familjer har redan kunnat betala tillbaka sina lån och äger en jordbit. 47 familjer bor redan på sina markbitar, i tillfälliga bostäder som de har satt upp, och 38 riktiga hus har börjat byggas.
