Lissabon, 040120 (IPS) – Korruption, brist på öppenhet, en svag demokrati och en fattig befolkning som ser landets ledare bli rikare och rikare – det är ett sätt att beskriva Angola under presidenten José Eduardo dos Santos.
Nästan två år efter slutet på fyra årtionden av krig som nästan totalförstörde landets infrastruktur är den före detta rebellrörelsen Unita nu landets största oppositionsparti. Men många bedömare menar att lite eller ingenting alls har förändrats i Angola.
När Unita-ledaren Jonas Savimbi dödades i februari 2002 förutspådde det internationella samfundet en ny era av framgång i Angola, som är ett land med enorma naturrikedomar, men som har ödelagts – först av självständighetskriget mot Portugal, och därefter av 27 års inbördeskrig.
Men de optimistiska visionerna kom på skam, och det blev allt mer tydligt att det inte bara hängde på om Savimbi levde eller inte om Angola skulle kunna utvecklas till ett mer rättvist, demokratiskt samhälle.
Angolas statistik när det gäller fattigdom är oförändrad. Lika många barn dör i dag som under förra årtiondet, som var det värsta under mer än 40 års krig.
De senaste siffrorna från FN visar att en tredjedel av alla barn i landet dör innan de fyller fem, och tre och en halv miljon barn under 18 är undernärda. Landet har sammanlagt 13,6 miljoner invånare.
Angola är fortfarande ett av Afrikas fattigaste länder, samtidigt som det har potential att vara ett av de rikaste. Landet har några av världens största oljereserver, och av de afrikanska länderna är det bara Nigeria som exporterar mer olja.
Men trots det, och trots att Angola också har stora diamantfyndigheter, lever 68 procent av befolkningen på mindre än en dollar om dagen.
I förra veckan skapade Angola rubriker världen över, efter en rapport från människorättsorganisationen Human Rights Watch, som angav att 4,2 miljarder dollar har försvunnit från statens kassakistor sedan 1997.
”Förutom flera årtionden av krig och humanitär kris har den angolanska allmänheten tvingats lida av regeringens misskötsel av flera miljarder statliga dollar”, skriver den amerikanska organisationen i sin 93-sidiga rapport.
Den angolanska regeringen hävdade att anklagelserna var grundlösa.
Antonio Charuto, före detta soldat i den angolanska armén som nu är en ledargestalt för de angolaner som bor i Portugal, har inget förtroende för regeringen.
– Det som händer är en skam – inte bara för regeringen, utan för alla länder som är delaktiga i det som händer där.
Charuto påpekar att i de affärer som landets ledare berikar sig på är även aktörer från demokratiska länder delaktiga.
– Däribland Portugal – den största utländska investeraren i Angola – som helt utan skrupler ser mellan fingrarna med bevisen för att landet plundras.
Men ledaren för oppositionspartiet Front för demokrati, FPD, Filomeno Vieira Lopes, tror inte att Human Rights Watchs rapport kommer att ha någon större verkan.
– Det kommer inte att bli någon reaktion på internationell nivå. Folk i de kretsarna har känt till vad som händer länge, säger Vieira Lopes.
Han menar att man borde utöva påtryckningar på de utländska företag som utvinner olja i Angola, eftersom de skulle kunna bidra till att göra slut på hemlighetsmakeriet kring statens finanser.
Av de fyra multinationella företag som utvinner olja i Angola – ChevronTexaco, Exxon Mobil, Total och British Petroleum – är det bara det sistnämnda som har sagt sig vara villigt att öppet redovisa de betalningar som man har gjort till den angolanska staten. Men regeringen har förhindrat det, säger Ana Dias Cordeiro, en portugisisk analytiker som är specialiserad på Angola.
För tio år sedan var politiker och akademiker i Portugal splittrade när det gällde konflikten i Angola. De mer vänsterinriktade stöttade regeringen medan högern och den mest konservativa delen av socialistpartiet stod bakom Unita. Men det har förändrats drastiskt.
Framstående vänsterintellektuella som Nuno Pacheco, biträdande chef för den oberoende dagstidningen Publico, kritiserar nu den angolanska regeringen, och fördömer regeringens skumma affärsuppgörelser och den vräkiga livsstilen hos de regeringsföreträdare som har köpt flotta hus i södra Portugal och exklusiva lägenheter i Lissabon åt söner och döttrar som studerar på portugisiska universitet.
”Finns det någon som helst anledning till att Angola, där presidentens dotter hade ett påkostat statsbröllop, ska ligga sist på FN:s utvecklingsindex, nu när Savimbi är död och kriget är över?”, undrar Pacheco, och många med honom.
