Washington, 031201 (IPS) – Nu när Bush-administrationen har bestämt sig för att snabba på maktöverlämnandet i Irak återstår frågan varför ber USA inte FN om hjälp vid övergången?
Just nu skulle en inbjudan till FN vara logisk. Det skulle åtminstone ge större legitimitet till ockupationen, och fungera som en uppmuntran till andra länder att bidra med soldater och bidrag till återuppbyggnaden.
Dessutom har FN mer erfarenhet än USA på senare tid av att styra krigsdrabbade samhällen.
En inbjudan till FN skulle också bidra till att plåstra ihop förhållandena mellan USA och dess västeuropeiska allierade. Dessutom är det uppenbart att det skulle gynna Bushs chanser i nästa års presidentval. Två tredjedelar eller fler av de amerikanska väljarna – enligt opinionsundersökningar det senaste året – stödjer idén om att ge FN kontrollen över Irak. Trots allt är kostnaderna för ockupationen – i blod och pengar – det överlägset största hotet mot Bushs chanser att vinna valet i november nästa år.
Så varför denna motvilja mot att be FN om hjälp? Det finns flera svar på den frågan. Ett är att det handlar om stolthet. Även om administrationen har gjort en rad u-svängar i sin Irak-politik så vägrar den erkänna att den kan ha haft fel tidigare. 180-graders omsvängningar beskrivs i stället som “korrigeringar”.
Dessutom finns det en uppfattning om att FN i grunden är inkompetent, trots att det skulle vara svårt även för FN att överträffa den rådvillhet och förvirring som råder inom det amerikanska ockupationsorganet CPA.
Naturligtvis kan de kontrakt, värda miljarder dollar, som har gått till amerikanska företag för återuppbyggnaden av Irak också spela en roll. En FN-administration skulle kunna ställa till med besvär för Bush genom att bekräfta kopplingen mellan kontrakt och kampanjbidrag.
Men även om alla dessa argument kan bidra till att administrationen fortfarande inte vill bjuda in FN, så är det viktigaste argumentet kanske det som diskuteras minst.
Det är möjligt att det tyngsta skälet för att administrationen vill behålla kontrollen är dess ambition att bygga upp permanenta militärbaser i Irak. Sådana baser skulle aldrig godkännas av USA:s strategiska rivaler med vetorätt i säkerhetsrådet – Kina och Ryssland.
Med andra ord kanske administrationen tror att man har större chans att förhandla fram en permanent militär närvaro i Irak med en irakisk regering än om FN får någonting att säga till om.
Sedan New York Times i april rapporterade att administrationen planerade att etablera fyra militära baser i Irak har det skrivits mycket om radikala omflyttningar av amerikanska styrkor i Europa och Asien.
Förändringarna, sägs det, skulle förbättra de amerikanska styrkornas möjlighet att sättas in snabbt längs den “båge av instabilitet” som – kanske inte helt slumpmässigt – täcker både viktiga oljeproducerande områden från Västafrika till Centralasien och viktiga strategiska punkter gentemot Ryssland och Kina, från Kaukasus till Östasien.
Enligt de här planerna, som just nu diskuteras med de allianspartners som berörs, skulle en stor del av de amerikanska styrkor som varit baserade i Tyskland och resten av Västeuropa sedan det kalla krigets dagar flyttas till Centraleuropa och Balkan, närmre de länder i Mellanöstern och Kaukasus som producerar och transporterar olja.
Sedan den 11 september 2001 har USA också etablerat baser i Uzbekistan och Kirgizistan. De baserna användes i attackerna mot Afghanistan och USA har inte visat några tecken på att man tänker lämna dem.
På samma sätt kan delar av styrkorna i Japan och Sydkorea vara på väg att flyttas, samtidigt som den amerikanska administrationen har visat sitt intresse för att få tillgång till baser på Filippinerna och i Australien.
Förra veckans besök av ett amerikanskt krigsfartyg i Vietnam – det första sedan 1975 – tyder också på ett förnyat intresse i det landet, som har gränser både mot Kina och mot det potentiellt oljerika Sydkinesiska havet.
När det gäller Mellanöstern verkar också stora omflyttningar vara på gång. Det visar bland annat att USA nyligen övergav en viktig flygbas i Saudiarabien och flyttade stridsplan till Qatar.
Men varken Qatar eller Kuwait, som har utgjort en bas för den amerikanska militären sedan 1990, kan mäta sig med det strategiska djup och den flexibilitet som USA kan få med hjälp av de fyra baser som den amerikanska administrationen vill ha permanent tillgång till, enligt New York Times.
De fyra som pekas ut i New York Times är Bagdads internationella flygplats, flygbasen Talil nära Nasiriyah, en bas i Iraks västra öken nära Syrien och flygfältet Bashur, som ligger i den kurdiska regionen, nära den plats där gränserna mellan Turkiet, Iran och Irak möts.
Försvarsministern Donald Rumsfeld förnekade att administrationen hade planer på att bygga de baserna när Times-artikeln publicerades. Men sedan dess har han och hans närmsta rådgivare svarat anmärkningsvärt undvikande på frågor om hur länge de amerikanska styrkorna ska stanna i Irak.
Tom Donnely, militärspecialist vid lobbyinstitutet American Enterprise Institute, som har nära band till Pentagon, är mer rättfram. I en artikel i den neokonservativa tidningen Weekly Standard kritiserar han Rumsfeld för att denne inte medger öppet att baser i Irak ligger helt i linje med Washingtons globala strategi.
De irakiska flygplatserna i synnerhet, skriver Donnely, är “idealiskt placerade för insatser i hela regionen”.
Jessica Tuchman Matthews, ordförande för Carnegie Endowment for International Peace, CEIP, deltog i en resa som försvarshögkvarteret anordnade till Irak och Kuwait i september i år. Hon berättar att administrationens planer vad gäller framtida baser var en gåta.
– Vi fick veta att vi behöver två miljarder dollar för att förbättra bostadsförhållandena för soldater vid “varaktiga” baser i Irak. Men jag fick aldrig någon chans att fråga vad “varaktiga” betyder, säger hon.
Tuchman Matthews berättar också att en högt uppsatt tjänsteman sa till henne i januari i år att “vi ska flytta våra styrkor från Saudiarabien till Irak”, något som hördes även från andra källor vid den tiden.
