Santiago, 030908 (IPS) – Den 11 september är det 30 år sedan militärkuppen i Chile, och tv-kanalerna i landet sänder nu så många program om kuppen och om diktaturens övergrepp att en del varnar för att det kan bli för mycket. Men många andra välkomnar den nya öppenheten.
Många tv-kanaler har tills alldeles nyligen varit försiktiga när det gäller att tala om de 3 000 mord och försvinnanden som Augusto Pinochets militärdiktatur bär ansvaret för.
Men nu har de inte bara dammat av gamla arkivbilder från kuppdagarna, utan de har också intagit en helt ny hållning till frågor om människorättsbrott. Till exempel har medierna slutat använda uttrycket ”förmodade tortyroffer”, eller att säga att någon ”påstås” ha ”gripits och försvunnit”. Och högerns påstående om att diktaturens människorättsbrott skulle ha uppfunnits av ”den internationella kommunismen” har lagts åt sidan. – Det har gått tillräckligt många år för att det chilenska samhället ska kunna få en mer realistisk bild av kuppen. Jag tror att landet steg för steg håller på att få den mediafrihet som krävs för att hela sanningen ska komma fram, säger Douglas Hubner, ordförande i Santiagos journalistförbund.
21 djuplodande reportage om diktaturens brott sändes under juli och augusti. Regeringens talesman, Francisco Vidal, säger att det beror på att tv-kanalerna har märkt vilket stort intresse det finns för sådana program. Men en del experter fruktar att det kan bli för mycket.
– I Chile finns det en tendens att alla medier berättar om samma sak samtidigt, och det innebär att det finns en risk för övermättnad, säger María Elena Gronemeyer, prefekt vid journalistutbildningen på Santiagos katolska universitet.
– Det som är viktigt för att undvika det är att medierna är kreativa och uppfyller allmänhetens behov av nyheter samtidigt som man tar hänsyn till hur mycket information som folk klarar av att hantera, säger Gronemeyer.
Santiago Pavlovic, reporter vid den statliga televisionens program Informe Especial, håller med om att bevakningen nästan har gått till överdrift, men han säger också att det har gett allmänheten, och i synnerhet de unga generationerna, mer fullständig information.
– Vi måste komma ihåg att mer än 60 procent av befolkningen i Chile är under 30 år. Det betyder att de inte har upplevt kuppen, och kanske är bevakningen nu en kompensation för allt som inte har sagts, allt som inte har förklarats under 17 år av militärdiktatur, då man bara fick höra en röst, säger Pavlovic.
1998, 25 år efter kuppen, var mediabevakningen inte alls lika stor, och Douglas Hubner menar att det berodde på att ”pinochetismen” fortfarande fanns kvar.
– För fem år sedan fanns det ingen chans att få sanning och rättvisa. I dag börjar det se ut som en möjlighet i det här landet.
