Mumbai, 030909 (IPS) – Natt efter natt beger sig Suresh Kharva ut på gatorna i Mumbai, Indiens finansiella huvudstad. Han är beväpnad med en ficklampa och en träpåk. Suresh Kharva är kommunalanställd och hans uppgift är att ta död på minst 30 råttor varje natt.
Han smyger barfota genom högar av skräp och längs väggarna i lagerlokaler i stadens västra förorter. Råttorna han jagar är stora och feta – de lever gott på Indiens spannmålsöverskott, och på de ton av sopor som ligger slängda på gatorna.
Han bländar råttan med sin ficklampa och trycker ner den mot marken med klykan i änden av påken. Sedan tar han snabbt tag i råttans svans och slår den mot marken i en kvick skoningslös rörelse.
Kharva lägger den döda råttan i en smutsig väska innan han fortsätter att söka efter fler skadedjur för att komma upp i sin dagliga kvota. Om han inte lyckas fånga och döda 30 råttor får han inte sin dagslön – knappt 50 kronor.
– Jag är ofta rädd eftersom råttorna ibland går till attack och biter. Men det är det enda sättet för mig att tjäna ihop till mat åt min familj, säger Kharva, som är inne på sitt nionde år som råttjägare.
De nätter då han inte lyckas få ihop 30 råttor, “lånar” han det som som saknas från någon av de andra råttjägarna, som har varit mer lyckosamma.
– Jag har övat upp mig under årens lopp. Men fortfarande finns det en risk för att råttan bits om jag inte lyckas döda den med det första slaget, säger Nanji Jagadia, som arbetar tillsammans med Kharva och tre andra råttjägare.
Alla råttjägare i Mumbai arbetar sex dagar i veckan och de vågar inte klaga över dålig lön. Eftersom de inte är fast anställda har de inte rätt till semester och de kan alltid ersättas av någon av de tusentals som väntar på att få deras jobb.
En del råttjägare befordras till fast anställda och får arbeta med att lägga ut råttfällor eller råttgift, men i allmänhet föredrar myndigheterna att ha kvar dem som daglönearbetare.
Fackliga aktivister som arbetar för deras sak säger att råttjägarna ofta riskerar infektioner, inte bara från bett, utan även eftersom de bär omkring på döda och blödande råttor. De tjänstemän som räknar råttorna dyker ofta inte upp förrän sent på morgonen.
Men kommunens tjänstemän är stolta över att ingen råttfångare, vad man vet, har dött av pest eller rabies. Råttorna förökar sig snabbt och de lever gott på skräp och på de spannmålslager som finns lite varstans i staden. Spannmålslagren är ofta överfulla, efter flera år av stora skördar. För tillfället har Indien ett överskott på 60 miljoner ton spannmål, och eftersom alla lager är fulla förvaras en stor del av överskottet under presenningar. Där har råttorna lätt att komma åt det, och det sägs att 20 procent av Indiens livsmedelsproduktion äts upp av skadedjur på grund av bristande förvaringsmöjligheter.
Trots att Mumbai stått i centrum för Indiens omtalade ekonomiska tillväxt under det senaste årtiondet har arbetslösheten och fattigdomen växt i staden, och många av dess 20 miljoner invånare går och lägger sig hungriga eftersom de inte har tillräckligt med pengar för att köpa den mat som råttorna kalasar på nattetid.
Och stadens råttfångare riskerar inte bara attacker från sjukdomsbärande råttor. De blir ofta misshandlade på gatorna, och poliser som kräver dem på mutor ger dem stryk när de inte kan betala.
– Om natten när jag går ut på gatorna vet jag inte om jag kommer att överleva till morgonen. Men under omständigheterna har jag inte så mycket att välja på, säger Kharva.
