Ali, Västbanken, 030530 (IPS) – Jag är säker på att den här regeringen kommer att offra oss, säger Akiva Markovich, en skäggig, medelålders judisk bosättare i Ali, en bosättning nära den palestinska staden Nablus. Precis som många andra vet han att slaget är förlorat.
– De kommer inte att erbjuda oss tillräcklig kompensation för att flytta.
Det är vår verkligt stora oro, säger han.
En knapp vecka efter det att Ariel Sharons israeliska regering godtog färdplanen för fred, som den senaste internationella fredsplanen kallas, har bosättarna runt om på Västbanken redan börjat fundera på att flytta. Många känner sig uppgivna och anser att deras regering har kapitulerat.
Under den första fasen av färdplanen ska nya bosättningar förbjudas, men – enligt de flesta tolkningar – först sedan flera andra villkor har uppfyllts.
Den slutgiltiga fasen under vilken en palestinsk stat ska skapas kommer att medföra att många – men inte alla – judiska bosättningar försvinner.
Markovich, som kör minibuss, säger att många bosättare han känner “skulle vara mer än villiga” att packa och ge sig av om de fick vettig kompensation.
Vissa är kanske ovilliga att lämna den vackra, men isolerade och ofta farliga bergstoppen, men de flesta säger att de flyttar om regeringen fattar beslut om det.
Det hör ihop med den svåra ekonomiska situation som de flesta bosättare befinner sig i. De har lidit mer än de flesta andra av den ekonomiska nedgången som följt sedan våldet inleddes år 2000.
Markovich ägde en gång ett eget transportbolag med sex minibussar som körde folk från hans bosättning till Jerusalem och Tel-Aviv. Men många har dödats under attacker längs vägen och få vågar i dag göra den resan.
Men det är inte alla bosättare som har bråttom att ge sig iväg. Pinchas Vallertein tror att en storskalig evakuering kan undvikas. Han leder det regionala rådet för bosättare och han äger mycket mark mellan Ramallah och Nablus.
– Du ser tornet där – det är Ariel, säger han och pekar från en sida av kullen från vilken man har utsikt över en stor del av hans ägor på Västbanken.
– Om vi bara kunde förbinda Ali med Ma'ale Levona där borta och Shilo där borta och sen med Ariel så hade vi en enorm bit mark som har förbindelse med gränsen och alltihop kunde förbli i Israel.
Vallerstein är inte ensam om att drömma om att stora delar av marken på Västbanken ska förbli israelisk och att den palestinska staten bara ska få vissa isolerade områden. Vissa av bosättarnas ledare säger att detta är den plan som Ariel Sharon har arbetat för sedan början av 70-talet.
Men många andra ser det som att deras tid är ute. I den isolerade bosättningen Maale Efraim, högt över norra Jordandalen, är den dominerade känslan att marken försvinner under bosättarnas fötter.
– Det här är mycket värre än Oslo-avtalet, säger den lokale borgmästaren David Koplovitch.
– Oslo drevs fram av vänstern, av Rabin och andra. Vi visste hela tiden att högern skulle motarbeta och till sist stoppa dem. Nu är det våra egna som gör det och det är mycket mera skrämmande.
Koplovitch är medlem i Sharons högerparti Likuds centralkommitté. Han kommer att bekämpa regeringens beslut att godta färdplanen men han hyser små förhoppningar om han kan lyckas.
– Det var ingen inom ledarskapet som gick emot Sharon och röstade för vad de trodde på.
Claudia Giraca, invandrare från Argentina som kom till Israel och Ma'ale Efraim för 13 år sedan är inte överraskad av utvecklingen.
– Jag har haft mina resväskor under sängen sedan vi kom. Vi kom hit på grund av de villkor de erbjöd oss men det är helt okej för mig att bo någon annanstans. Det är bara väldigt svårt ekonomiskt för oss att flytta.
Argentinska familjer erbjuds fortfarande förmånliga villkor om de flyttar till Ma'ale Efraim. Exempelvis gratis bostad i ett år, gratis utbildning och gratis tillgång till den lokala swimmingpoolen och tennisbanan.
Giraca hjälper de nya familjerna. I mars och april kom det fem familjer, oberörda av Västbankens våldsamma rykte och av det faktum att de kan tvingas flytta igen.
– Det är lugnt här, inte alls som det vi läser i tidningarna i Argentina, säger Sylvia som kom två månader sedan.
Koplovitch håller med henne. Han pekar mot industriområdet nedanför kullen.
– Ma'ale Efraim är ett bevis på att samexistens fungerar. I industriområdet innehas 130 av de 200 jobben av palestinier från närliggande byar, säger han.
Han tycker inte att konflikten måste lösas.
– Detta är den ideala situationen. Vi är inne i deras städer och bekämpar terrorismen. Under tiden kan vi köra på vägarna igen, till och med på nätterna, och vi fortsätter att växa.
En byggnadsplan för Ma'ale Efraim ska läggas fram i juli. Koplovitch ber om tillstånd från bostadsdepartementet att få bygga 55 nya hus på en bit mark som gränsar till bosättningen där han redan har fått tillstånd att bygga 650 nya bostäder. Att omkring ett dussin hus i bosättningen – där omkring 1800 människor bor – är tomma, avskräcker honom inte.
– I juli får vi veta om regeringen menar allvar eller inte. Om de verkligen tänker frysa nybyggnationer så får vi inget tillstånd, säger Koplovitch.
