Seoul, 030114 (IPS) – När Nordkorea drog sig ur ickespridningsavtalet 1994 hamstrade sydkoreanerna ris och andra basvaror. Nervositeten och oron för ett krig var påtaglig. Men nu, när samma sak har hänt, lyser paniken med sin frånvaro och livet fortsätter som förut.
Regeringen i Sydkorea har också sagt att man vill fortsätta dialogen med Nordkorea, och att ministermötet mellan de båda länderna ska hållas som planerat den 21 januari.
Skillnaden mellan Sydkoreas reaktion nu och för åtta år sedan visar den förändring i landets attityd som har inträffat under åren.
1994 var de flesta sydkoreaner enade bakom USA:s försök att inleda en dialog med det isolerade grannlandet i norr, som fick hård internationell kritik för sitt kärnvapenprogram.
I dag är sydkoreanerna splittrade i två grupper: den ena gruppen stödjer regeringens försök att hålla en dialog med grannlandet och att agera som en medlare mellan Nordkorea och USA. Den andra gruppen vill ha en starkare allians mellan Sydkorea och USA för att tvinga Nordkorea att släppa sina kärnvapenambitioner.
De skilda attityderna avspeglas i en opinionsundersökning som landets största Internetportal – daum.net – har gjort. På söndagskvällen hade 33 procent klickat för en direkt dialog mellan Syd- och Nordkorea. 29 procent ville att Sydkorea och USA skulle sätta hårdare tryck på Nordkorea, och 24 procent ville att Sydkorea skulle spela en medlarroll.
Nätundersökningen är naturligtvis högst ovetenskaplig, men det är intressant att notera hur rösterna som vill att Sydkorea ska föra en mer oberoende utrikespolitik blir allt fler.
– Den enda roll som Sydkorea kan spela är att föra USA och Nordkorea till förhandlingsbordet, säger Kim Geun-Shik, professor vid institutionen för fjärranöstern-studier vid Kyungnams universitet.
Det skulle inte vara omöjligt, hävdar en del experter, men det kräver en förståelse för Nordkoreas psykologi, och det kräver att man undviker reflexmässiga reaktioner som de som har kommit från amerikanskt håll på sistone.
“Det är som ett spel mellan USA och Sydkorea som skulle kunna hota 70 miljoner koreaners öde,” skriver webbsajten ddanzi.com i en ledarartikel.
Ddanzi.com lockar framför allt många yngre sydkoreaner.
Men landets ledande konservativa tidningar – exempelvis Chosun och Joong-ang – betonar behovet av att ha en stark allians med USA för att tvinga Nordkorea att överge sin kärnvapenstrategi.
Under de senaste månaderna har det blossat upp en debatt om växande antipati mot USA – vars 37 000 soldater finns i Sydkorea för att skydda landet mot Nordkorea. Men konservativa ideologer och äldre koreaner föredrar i allmänhet att ställa sig på USA:s sida.
– Om vi inte är 100-procentigt säkra på att Nordkorea aldrig kommer att vara ett hot mot vår säkerhet måste vi hålla fast vid alliansen med USA som en hävstång som finns där när vi behöver den.
Många som var barn under Koreakriget 1950-53, vilket ledde till Koreas delning, känner på samma sätt.
– Om det fortsätter att bli värre så är jag rädd för att ett nytt Koreakrig kommer att bryta ut. De unga borde sluta med sina antiamerikanska demonstrationer. Om de amerikanska soldaterna drar sig ur blir Sydkorea ett enkelt mål för Nordkorea, säger 50-åriga Park Jung-Shik.
Men det finns också andra röster som säger att det är dags att man försöker förstå Nordkorea, och de möjligheter som det internationella samfundet har misslyckats med att gripa under de senaste åren.
– Nordkorea har redan visat tydligt vilken väg man har valt. Landet har aldrig varit så seriöst när det gäller att öppna sig och att reformera statens ekonomi som under det senaste året, säger Ko Yoo-Hwan, professor vid Nordkorea-avdelningen på Dongguks universitet.
Under förra året öppnade Nordkorea staden Gaesung för sydkoreanska investerare och staden Shinujoo öppnades för europeiska investerare. Man höjde också lönerna till något som skulle likna marknadsnivå, för att arbetarna ska kunna leva mer på sina löner än på matransoner.
– Dessa ansträngningar borde ha tagits emot med större värme av världen runt omkring, säger Ko.
Ur nordkoreansk synpunkt gav försöken att reformera ingenting.
– Det måste ha inneburit problem för reformisterna, och i stället ha stärkt de mer militanta rösterna i Nordkorea. Och det kan vara anledningen till att det nordkoreanska ledarskapet behöver något annat för att avleda folkets uppmärksamhet.
