010206 (IPS) – För andra året i rad upplever Mongoliet en extremt kall vinter. Och nu dör landets boskap i tusental. En katastrof för ett land där nästan alla är helt beroende av djurhållningen.
Familjen Dolgorsuren har inte råd att köpa kol. Så varje morgon måste 64-åriga mormor Dolgorsuren, som är familjens överhuvud, och alla barnbarnen jaga ved till kaminen. Grenarna och kvistarna de samlar in värmer deras “ger”, som mongoliska boningar kallas. Temperaturen ligger konstant på minus tjugo grader.
Familjen bor i Bayanjargalandistriktet. Det är sexton mil till huvudstaden Ulan Bator. Tidigare levde familjen av att sälja fårskinn. Men nu är alla djuren döende på grund av den extrema kylan. Och familjen Dolgorsuren har blivit av med sin inkomstkälla.
Liksom de flesta av Mongoliets 2,4 miljoner invånare, av vilka åttio procent är herdar eller kreatursskötare, oroar sig familjen för framtiden.
“Zud” är det mongoliska uttrycket för extremt kalla vintrar som hotar boskapen. Tungt snöfall gör det omöjligt för djuren att hitta någon föda.
– Jag har aldrig upplevt en värre vinter än denna, säger Dolgorsuren, mormodern från vilken familjen tagit sitt namn.
Hon har jobbat med fårskötsel sedan hon var nio år gammal.
Dolgorsuren visar upp de 14 döda får och getter som ligger uppradade utanför familjens stuga. Runt omkring ligger kokadaver utströdda.
Herdarna lever bokstavligen av landet. Djuren är deras allt. Deras pengar, affärer, mat, kläder – deras liv. Och mongolernas boskap är döende. En nation av boskapsskötare kommer att slås ut, liksom landets ekonomi, om inte hjälp anländer snart.
Förra året dog tre miljoner av landets boskap. Och i år kan den siffran fördubblas, enligt FN:s representant i Mongoliet, Saraswhati Menon.
FN och Mongoliets regering begärde för en vecka sedan 100 miljoner kronor i nödhjälp. Större delen av de pengarna är tänkta att anslås till att rädda boskap.
– Det är bara hundar och katter som tjänar något här, säger Mendbayar, distriktsledare, och refererar till hundarna som lever av att äta av de kadaver som ligger utspridda över staden.
Dolgorsuren får ungefär sex hundra kronor i månaden i pension. Familjen använder pengarna till foder åt de magra djur som fortfarande lever. Tidigare hade man 40 kreatur. Av de 33 korna lever endast två idag. Och även de är döende.
Familjen består av mormor, hennes dotter och hennes fyra barn, som alla är yngre än sexton år.
Deras enkla boning är grå, dunkel och kall. I den finns en säng och barnen sover på golvet på en trasig filt.
Distriktsledaren Mendbayar förklarar att Mongoliet nu genomgår sin andra “zud” i rad, och att det däremellan under den korta sommaren rådde torka. Boskapen hann inte bygga upp tillräckliga fettreserver inför vintern och är helt enkelt för svaga att klara sig.
Under en normal vinter klarar sig de flesta djuren. Men under “zud” går de under.
Som ett resultat av den extrema vintern, och det tjugotalet snöstormar som dragit fram sedan oktober, är snötäcket ett par decimeter djupt.
Årets katastrof har flera orsaker. Bortsett från de två extrema vintrarna i följd och torkan däremellan har både herdarna och regeringen förberett sig dåligt.
Men den viktigaste faktorn är Mongoliets förvandling från ett kommunistiskt till ett marknadsekonomiskt samhälle.
Under 72 år var Mongoliet beroende av sovjetisk ekonomisk hjälp. Men allt tog en dramatisk vändning 1990. De statliga subventionerna försvann och de statsägda företagen stängdes.
Svårigheterna som landet gått igenom efter dessa förändringar är synliga överallt. Befolkningen hoppas på hjälp från myndigheterna när något går snett, men statsmakten har bokstavligt talat ingenting att erbjuda.
Flera hjälporganisationer arbetar i Mongoliet, men deras insatser räcker inte till.
(010206)
.
