000620 (IPS) – Robert Mugabes stöd i städerna krymper, och presidenten vänder sig nu till landsbygdsbefolkningen för att rädda sitt parti, Zanu-PF, från ett nederlag i helgens parlamentsval.
Att Mugabes parti Zanu-PF kommer att förlora i städerna, där läskunnigheten är högre och människorna har tillgång till alternativa och oberoende informationskällor, är så gott som säkert. Men 75 procent av Zimbabwes befolkning bor på landsbygden.
Robert Mugabe talade i helgen på Zimbabwe Grounds i stadsdelen Highfield i Harare. Mugabe kommer från Highfield, och när han återvände hit för tjugo år sedan, efter frihetskriget mot Rhodesia, hälsade 150 000 jublande människor. Men helgens möte kallades för en katastrof. Bara 10 000 människor kom för att se den 76-årige presidenten Mugabe.
Dagen därpå samlade oppositionsledaren Morgan Tsvangirai 35 000 människor i Harare och helgens valmöten ses som tecken på att Mugabe har förlorat stöd i huvudstaden.
Men segern för Zanu-PF är säker på landsbygden, där det inträffar fler angrepp och hot mot oppositionsanhängare än i städerna. Hittills har 32 oppositionsanhängare dödats i politiskt motiverade sammandrabbningar. Hundratals har skadats.
Det var väljarna i städerna som vände folkomröstningen i februari om en ny grundlag, så att grundlagsförslaget, som ansågs gynna det styrande partiet, avvisades.
Alla urbana områden röstade mot grundlagsförslaget, medan valkretsarna på landsbygden röstade för. Men valdeltagandet var lägre på landsbygden än i städerna.
Nu har oppositionen för första gången nått ut till en del områden på landsbygden. Det är ännu för tidigt att säga något om effekten av deras kampanj, men för första gången sedan självständigheten för 20 år sedan ser nu det styrande Zanu-PF-partiet en risk för att det kan förlora sin dominans i politiken i Zimbabwe.
Hittills har opinionsundersökningarna, vars trovärdighet har debatterats mycket, visat att den före detta fackföreningsaktivisten Morgan Tsvangirai och hans Rörelse för demokratisk förändring, MDC, har ett försprång framför Mugabes Zanu-PF.
– Vi har lyckats tränga in i landsbygdsområdena och vi har nu strukturer där, trots att det har varit svårt på grund av hot och trakasserier, säger MDC:s pressekreterare Learnmore Jongwe. Han tror att MDC kommer att ta 80 av de 120 platserna i parlamentet.
– Några valkretsar på landsbygden har vi redan säkrat, förutom de valkretsar i städerna som var säkra sedan tidigare, säger Jongwe.
Mugabe har inte tagit sådana uttalanden lättsamt. Han anar faran, och i förra veckan höll han möten på landsbygden där han anklagade Tsvangirai för att vara en nickedocka som de vita landägarna använder för att få behålla sin mark. Under valtalen lovade Mugabe att MDC aldrig någonsin kommer att styra Zimbabwe.
Det är inte första gången Robert Mugabe vänder sig mot de vita i Zimbabwe. Men eftersom de flesta svarta i landet fortfarande lever torftigt på ofruktbar mark, medan de vita är rika och äger stora farmar, så har Mugabe fortfarande en stor källa av uppdämd bitterhet mot kolonialstyret att ösa ur.
För de fattiga finns orsaken till fattigdomen till en stor del i den koloniala tiden då de tvingades flytta från sina ägor till steril mark som inte passade att odlas.
Och med en ekonomi körd i botten och regeringspartiet Zanu-PF kämpande för sitt liv kom landfrågan tillbaks med besked. Regeringen hoppas kunna vinna politiska poänger på den.
Sedan februari är nära 1 500 gårdar som ägs av vita ockuperade av veteraner från frihetskriget på 1970-talet. Enligt Mugabe är demonstrationerna rättfärdigade.
4 000 vita farmare äger 12,2 miljoner hektar av den bästa marken i Zimbabwe, medan 1,2 miljoner svarta hushåll trängs på 15,4 miljoner hektar mark, av vilken mycket inte är lämpad för jordbruk.
Men Mugabe skyller på allt och alla utom sig själv och hans regering, för vad som i slutändan ändå till stor del är hans eget misslyckande.
Enligt statistik från regeringen lever 76 procent av Zimbabwes 12,5 miljoner invånare under fattigdomsgränsen.
Zimbabwes ekonomiska, sociala, och politiska kris blir allt svårare för regeringen att ta sig ur.
Krisen märks genom sjunkande levnadsstandard både på landsbygden och i städerna, ökande arbetslöshet, nedskärningar i den offentliga sektorn och statens växande finansiella kris.
De reella inkomstnivåerna i landet sjönk med en tredjedel mellan 1990 och 1997, och de två senaste åren har de sjunkit som aldrig förr.
Oppositionen hoppas nu att ekonomins sorgliga tillstånd kommer att få många att rösta för en förändring. Fattigdomen växer dag för dag, och i helgens val kommer många att rösta med magen.
(000620)
.
