Mbabane, 061219 (IPS) – Myndigheterna i Swaziland vill ge bosättarna i landets kåkstäder äganderätten till de informella bosättningarna och bygga ut infrastrukturen så att invånarna får tillgång till vatten, avlopp och andra samhällstjänster. På detta sätt hoppas regeringen kunna skapa samhällen av det som i dag ser ut som kaos.
– Jag vill leva på en plats som är min, som ingen kan ta ifrån mig. Det har jag velat i hela mitt liv. Det skulle vara något att ta hand om och känna stolthet över, säger 80-åriga Theresa Dube, som bor i kåkstaden Madonosa, öster om handelsstaden Manzini.
Det är just detta som bostadsdepartementet hoppas åstadkomma med sina utvecklingsprojektet: att inspirera lokalbefolkningen att ta hand om och förbättra platsen de lever på, genom att låta dem förfoga över den som ägare. Informella bosättningar finns omkring flera av de större städerna i Swaziland. Skjul och bäckar av avloppsvatten breder ut sig över det som tidigare var betesmarker och brukad jord. Fattiga eller hemlösa, som söker sig till städerna i jakt på arbete, samlas också på platser som försummats inne i städerna.
Den brittiska kolonialmakten, som gjorde Mbabane till huvudstad år 1902, förbjöd swazierna att bosätta sig permanent i städerna, eftersom städerna skulle vara enbart för vita. När Swaziland blev självständigt år 1968 kvarstod förbudet. Myndigheterna ville först färdigställa stadsbyggnadsplaner innan man tillät bostäder att byggas.
– Vi behövde en plan för gator, avlopp, skolor, sjukhus, brandstationer och affärsområden. Annars skulle vi ha haft slumpmässigt byggande överallt, säger Napoleon Ntezinde, som leder bostadsdepartementets nu pågående stadsutvecklingsprojekt.
Projektet kom som svar på det kaos som spred sig i spåren av ett kolerautbrott i Mbabanes informella bosättningar år 1985. Därefter sågs kåkstäderna inte längre bara som skönhetsfläckar för städerna, utan också som hälsorisker.
Kåkstaden Masunduza inventerades i slutet av 1990-talet, och man registrerade 1 500 byggnadstomter. I dag har drygt 1 100 av dem köpts av dem som tidigare betraktades som ockupanter, för cirka 1 445 dollar styck.
– I de här bosättningarna fanns det förut ett fåtal grusvägar, men på vissa platser knappt stigar. Inget vatten, inga toaletter, få skolor, affärer och kliniker, och varken telefonledningar eller el, säger Ntezinde.
Det är sådan samhällsservice som nu byggs ut. Men alla gläds inte år regeringsinitiativet. Många av Swazilands fattiga har själva byggt upp de skjul som nu jämnas med marken för att bereda plats åt asfalterade vägar, avloppsrör och andra infrastrukturförbättringar, som enligt myndigheterna är nödvändiga för att skapa fungerande bostadsområden.
– Regeringen rev mitt hus och satte mig i ett nytt. Jag har inte fått någonting för det, säger Eric Ngwenya från kåkstaden Masunduza utanför huvudstaden Mbabane, som vill ha kompensation för det som han har förlorat.
Utvecklingsprojektet i Mbabane, som delvis sponsras av Världsbanken, har av många uppfattats som en bostadsbyggnadsplan, och projektledarna har översköljts av ansökningar om bostäder och bidrag. Men projektet handlar inte om att bygga hus, utan har som mål att skapa förutsättningar för de boende att utveckla sina tomter och själva bygga hus i planerade bostadsområden med infrastruktur. Ytterligare en konflikt har handlat om behovet av att de boende betalar fastighetsskatt. Regeringen skjuter till en del av pengarna till servicen, som vägunderhåll och sophämtning, men staden är också beroende av att de boende själva står för en del av kostnaden.
Detta har fördömts i flera tidningar och av medborgarrättsgrupper.
– Många gamla invånare kan inte betala för samhällsservice om de inte får statliga bidrag, säger Betsy Ndwandwe, som arbetar på ett sjukhus i Manzini. Betsy Ndwandwe befarar att de gamla och fattiga, som i åratal har levt som ockupanter i kåkstäderna, nu kommer att förlora sina hem. – Stadsledningar auktionerar ut tomter vars ägare släpar efter med inbetalningar av fastighetsskatt. El och vatten stängs av om räkningar inte betalas. För någon som min mormor, som bor med en annan gammal dam, skulle det innebära att hon fick gå tillbaka till att hämta vatten i floden, säger hon.
