Brooklyn, 030401 (IPS) – Trots att lagen förbjudet det riskerar arbetare i USA att förlora sin anställning om de organiserar sig i en fackförening. De invandrare som arbetade vid ett asbestföretag i New York riskerade sin hälsa genom sitt jobb och när de ville engagera sig i facket hotades de av arbetsledningen.
Så sammanfattade domaren Steven Davis i februari en lång rättegång mot asbestsaneringsföretaget Extreme Building Services på Long Island. Företaget anklagades för att ha sparkat personal som varit fackligt aktiva och ha utsatt de anställda för farliga arbetsförhållanden. Dessutom hade företagets chef varit beväpnad på arbetsplatsen i syfte att skrämma personalen.
Domare Davis, som arbetar för National Labor Relations Board, NLRB, beordrade företaget att sluta med de “de fysiska övergreppen” samt “förhör med de anställda angående deras fackliga tillhörighet”.
Fem sparkade arbetare beordrades samtidigt att återfå sina anställningar. Hittills har dock inte företaget följt domen. Och om de väljer att överklaga kan det sluta med en utdragen process som kan komma att pågå under flera år. Enligt American Federation of Labor and Congress of Industrial Organizations, AFL-CIO, som representerar 13 miljoner amerikanska arbetare, är det vanligt att anställda får sparken om de försöker ansluta sig fackligt. En lag från 1936 förbjuder detta, men lagen ger inte mycket skydd. Särskilt drabbade är arbetare med invandrarbakgrund. Rädslan för att förlora arbetet är troligtvis en viktig orsak till varför antalet fackligt anslutna arbetare sjunker. Förra året tillhörde enbart drygt 13 procent av de amerikanska arbetarna ett fackförbund.
Men vissa fackföreningar går mot trenden. Dit hör Laborers Union, som de anställda vid asbestsaneringsföretaget ville gå med i. Fackförbundet har upptäckt att de anställda invandrare som befinner sig längst ner på lönestegen känner stor ilska, och att det är ett motgift till rädslan.
Maria Ortega från Ecuador är en av dem som förlorade sitt arbete vid asbestsaneringsföretaget. Hon berättar om dåliga arbetsförhållanden och rädsla. Det saknades bland annat duschar på arbetsplatsen, så de anställda oroade sig för att de fick med sig de farliga asbestfibrerna hem.
Rädslan ökade då företagets chef en dag hade med sig ett vapen till arbetsplatsen.
– Alla blev livrädda och ingen vågade prata med honom, berättar Betsey Arruda, en annan av de anställda som avskedades.
Men personalen blev inte bara rädd – man blev även arg.
– Så ska det inte fungera här. Vi är invandrare, men vi är också mänskliga varelser, säger Ortega med upphetsad stämma.
Andres Siemak, invandrare från Polen, blev inte bara arg över den dåliga lönen och farliga arbetsmiljön, utan även över att man försökte tysta personalen.
Siemak var den som först sparkades efter att tillsammans med en kollega ha spridit ett flygblad som uppmanade personalen att organisera sig fackligt.
En månad senare skrev Ortega och Arruda ett eget flygblad som de delade ut. Strax därefter fick även de veta att det inte fanns mer arbete för dem.
I början av 80-talet hade de flest asbestföretag avtal med fackförbunden, och betalade bra timlöner. Men i slutet av samma årtionde revs avtalen upp, lönerna sjönk och företagen började istället hyra in polska arbetare.
De nya arbetarna började direkt organisera sig i ett eget fackförbund.
– Men man var inte starka nog att stå upp mot maffian, som styrde över verksamheten, säger Pawel Kedzior, som då arbetade som asbestsanerare. Men Laborers Union fortsätter växa. Fler än 3 000 nya medlemmar som Siemak, Ortega och Arruda fortsätter sprida information om facket på olika arbetsplatser.
