990426 (IPS) – Trots ett otal ambitiösa kampanjer runt om i världen för att göra skolan tillgänglig att alla, finns det fortfarande 125 miljoner barn som aldrig satt sin fot i en skola.
Tänk dig alla barn i hela Nordamerika och Europa i åldern sex till 14 år. Lika många barn har aldrig fått chansen att börja skolan. Tänk dig också vad som skulle hända om alla barn i Europa och Nordamerika inte gick i skolan. Så stort är problemet, skriver den välkända organisationen Oxfam i en rapport med namnet “Utbildning nu: Bryt fattigdomscykeln”.
Chanserna till en bra utbildning är mycket olika för barn som växer upp i ett i-land jämfört med ett u-land. Medan en femåring i Europa kommer att sitta ungefär 17 år vid skolbänken, kan ett barn i Mocambique se fram emot högst två eller tre års skolning.
Orättvisan är också stor inom de fattiga ländernas gränser. Om du är pojke och bor på landet i tredje världen, är risken dubbelt så stor att du inte kommer att kunna läsa eller skriva, jämfört med en pojke som växer upp i staden.
Minoritetsfolk har oftast betydligt sämre utbildning än de som tillhör ett lands majoritetsfolk. I Mexiko finns det fem gånger fler människor som inte kan läsa eller skriva bland indianbefolkningen än det finns bland genomsnittsmexikanerna.
Flickor är starkt diskriminerade vad gäller utbildning i många utvecklingsländer och klyftan mellan pojkar och flickor bara växer.
I andra delar av världen börjar nästan alla barn i skolan, men slutar innan de klarat av hela grundskolan. I Latinamerika hoppar en av fyra elever av skolan efter några klasser. Varje år slutar 150 miljoner elever i världen skolan innan de lärt sig läsa och skriva
Oxfam har rangordnat 104 u-länder för att se hur de klarar av att ge sin unga befolkning utbildning. De har skapat en siffra för att kunna jämföra de olika länderna, ett så kallat utbildningsindex. I denna siffra har Oxfam räknat in antalet barn som får gå i skolan relaterat till hur många barn det finns i landet och hur många av dem som avslutar skolgången. Index tar också hänsyn till skillnaderna mellan pojkar och flickor.
Detta index jämförs sedan med BNP per capita, det vill säga hur mycket landet “tjänar” utslaget per invånare.
Även om det oftast är de fattigaste länderna som har det lägsta indexet, så visar det sig att vissa länder klarar sig betydligt bättre än man hade kunnat förvänta sig. Andra lyckas sämre än de borde.
Kuba hamnar till exempel på 50:e plats vad gäller inkomster, men är på femte plats i utbildningsrankingen. Det sydöstasiatiska sultanatet Brunei däremot, hamnar på första plats inkomstmässigt, men bara på 19:e plats vad gäller utbildning. Pakistan är 61:a rikaste landet i undersökningen, men 99:a på utbildning.
Kuba, Kina och Sri Lanka tillhör de länder som lyckas över förväntan med utbildningen och hamnar minst 40 platser högre på utbildning än inkomst. Även Vietnam, Zimbabwe och Indonesien hamnar högt upp på den listan.
I topp på Oxfams rankninglista över utbildning i tredje världen ligger:
Bahrain (index 1, inkomst 7); Singapore (index 2, inkomst 3); Förenade Arabemiraten (index 3, inkomst 5); Mauritius (index 4, inkomst 8); Kuba (index 5, inkomst 50); Jamaica (index 6, inkomst 40); Sri Lanka (index 7, inkomst 47); Tunisien (index 8, inkomst 33); Indonesien (index 9, inkomst 42); Uruguay (index 10, inkomst 20)
På bottenplaceringarna ligger:
Pakistan (index 99, inkomst 61); Angola (index 100, inkomst 69); Haiti (index 101, inkomst 92); Bhutan (index 102, inkomst 78); Niger (index 103, inkomst 95); Etiopien (index 104, inkomst 103)
(990426)
.
