Kabul, 220322 (IPS) – Medan hela världen följer händelseutvecklingen i Ukraina har den humanitära krisen i Afghanistan glömts bort. Men för att afghanerna ska kunna bygga upp sitt land igen kommer de att behöva omvärldens stöd. Det konstaterar fotojournalisten Kern Hendricks, som bott i Kabul sedan 2017, i denna kommentar.
När USA:s president Joe Biden i början av mars höll sitt årliga tal till nationen hade omvärlden av förklarliga skäl fokus på vad han skulle säga om situationen i Ukraina. Presidenten uttryckte landets stöd för det ukrainska folket.
Han sade dock ingenting om avslutandet av USA:s två decennier långa krig i Afghanistan, och den humanitära katastrof som blivit resultatet. Tystnaden om tillbakadragandet i augusti förra året kom inte som en överraskning, men budskapet var samtidigt tydligt. Joe Biden har, liksom stora delar av omvärlden, glömt bort Afghanistan.
De kaotiska händelserna i augusti förra året ledde till att Afghanistans redan så svaga ekonomi hamnade i fritt fall. Inflationen sköt i höjden samtidigt som människor i de stora städerna i all hast försökte ta ut sina besparingar. Arbetslösheten steg snabbt samtidigt som levnadsomkostnaderna ökade och många familjer hamnade på obestånd.
När talibanerna intog Kabul den 15 augusti frös den amerikanska centralbanken sju miljarder dollar som tillhörde den afghanska centralbanken DAB. Målet var att hindra talibanerna från att få tillgång till pengarna, men resultatet blev också att tusentals afghanska familjer och företag blev av med sina besparingar.
Månaderna därpå fortsatte priserna att stiga och många afghaner fortsatte att vänta på att få tillgång till sina pengar igen. Sedan meddelade Joe Biden i februari att hälften av de frusna tillgångarna skulle låsas upp – och användas för att kompensera amerikaner som föll offer för terrordåden i USA den 11 september 2001.
Samtidigt har situationen förblivit oklar för det internationella samfundet – som försöker hitta metoder för att stötta det afghanska folket utan att samtidigt finansiera landets nya styre. Organisationer som Internationella rödakorsfederationen har börjat direktbetala lönerna åt sjukvårdspersonal, för att sjukhus och vårdcentraler ska kunna fortsätta bedriva sin verksamhet.
Och även om det går långsamt så har vissa framsteg gjorts. USA har genomfört en del åtgärder för att se till att sanktionerna inte ska drabba humanitära insatser. Men även om detta förenklar för amerikanska företag och organisationer att verka inom den afghanska ekonomin så löser det inte upp de svåra problemen inom den afghanska banksektorn.
Trots de stora problemen så fortgår livet i den afghanska huvudstaden. Kunder fortsätter att besöka stadens gamla bazar och grupper av unga kvinnor står och samtalar medan de väntar på att korsa gatorna nära Kabuls universitet. Unga barn försöker sälja pennor och tuggummin till bilister som sitter fast i bilköer och uttråkade trafikpoliser vägleder fordon genom hårt trafikerade korsningar.
Många av de restriktioner som befolkningen befarade att talibanerna skulle införa har ännu inte förverkligats. På många restauranger spelas fortfarande musik. Kvinnor går på gatorna utan att bära burka eller ha med sig en manlig följeslagare och många män har fortsatt att raka sig.
Kvinnor kan delta på könssegregerade föreläsningar på universitetet och gymnasier för flickor ska enligt planerna öppna igen under våren. Återstår att se om så sker.
Frågan är om den nuvarande situationen kommer att fortgå eller om talibanerna kommer att införa hårdare restriktioner. Vissa bedömare befarar att detta bara är en tidsfråga, medan andra är försiktigt optimistiska.
Om talibanerna inte kan erbjuda sina soldater arbeten och inkomster riskerar de samtidigt att förlora medlemmar till andra stridande aktörer som har större resurser.
Samtidigt ser framtiden inte alls ljus ut för landets kvinnor. Kvinnliga människorättsförsvarare har fängslats utan någon förklaring och flera har försvunnit. Och trots att en del av kvinnorna i de stora städerna har återvänt till det offentliga livet har andra fortsatt att hålla sig hemma, av rädsla för nya regler som snabbt kan införas av talibanerna.
Säkerhetsläget har förbättrats över hela landet. Men det finns också tecken på att avbrottet i konflikten bara kan vara temporär. Risken är att talibaner som inte erbjuds några inkomster i stället väljer att gå med i ISKP, den afghanska grenen av IS, som genomfört flera attacker i landets östra provinser under de senaste sju månaderna.
En annan oroande utveckling är att talibanerna i början av mars genomförde ett stort antal razzior i Kabul och andra provinshuvudstäder – vilket ledde till att många oroliga meddelanden började spridas i de sociala medierna. Razziorna sägs ha haft som mål att beslagta privatägda vapen som kunde användas av kriminella. Men tillslagen visade samtidigt hur talibanerna är beredda att förbise människors privata rättigheter och agera efter eget tycke.
Pressfriheten har drabbats hårt. Vissa afghanska journalister har gripits och en del har utsatts för tortyr. Och även om många stora redaktioner fortfarande finns kvar har den öppna kritiken mot de sittande makthavarna i stort sett försvunnit.
Den humanitära krisen fortsätter samtidigt och enligt FN riskerar över halva befolkningen – 23 miljoner människor – att drabbas av svår brist på mat.
Närmare tre fjärdedelar av afghanerna lever på landsbygden, där en stor del av de tidigare striderna utspelades. För många i dessa områden är därför freden välkommen. Men afghanerna på landsbygden är nu i stället i desperat behov av mat och andra grundläggande hjälpinsatser.
Hunger kan vara lika dödlig som kulor och bomber. En studie från FN:s utvecklingsprogram UNDP varnade i slutet av förra året för att hela 97 procent av den afghanska befolkningen riskerar att falla ned i fattigdom under 2022.
Det som står klart är att talibanerna inom den närmaste framtiden kommer att behålla kontrollen över Afghanistan. Klart är också hur negativt detta är för kvinnor och de afghaner som vill se en mer inkluderande och liberal utveckling av landet.
Talibanernas behandling av kvinnor och etniska minoriteter har i många fall varit förskräcklig. Samtidigt är inte situationen i landet just nu den fullständiga mardröm som en del har utmålat. Och de som anser att en stenhård attityd gentemot talibanerna är det enda sättet att hantera dem är samtidigt sällan samma personer som också tvingas betala för kostnaderna.
Många afghaner försöker nu streta vidare – men de kommer inte att klara det om resten av världen vänder dem ryggen.
*Kern Hendricks är en oberoende fotojournalist som är inriktad på att bevaka sociala oroligheter och konflikter. Han har varit baserad i Kabul sedan 2017.
