Pune, 201009 (IPS) – När Kamlesh Pravasi var tolv år gammal blev han bortförd från sitt hem i byn Jigarsandih i den indiska delstaten Uttar Pradesh. Sedan tvingades han arbeta under hemska förhållanden på en tegelfabrik – som avbetalning för ett lån som hans pappa hade tagit.
Kamlesh Pravasi hade precis kommit hem från skolan när han blev bortförd, berättar han för IPS. Detta på grund av ett privat lån hans pappa hade tagit för att kunna betala sjukvårdskostnaderna för en av hans sjuka bröder.
Även hans två yngre bröder sattes att arbeta i tegelfabriken, från tidig morgon till sen kväll. Och hans föräldrar kunde inte göra något för att förhindra situationen.
– Mina föräldrar kan inte läsa eller skriva och visste dessutom inte hur stor skulden var, berättar Kamlesh Pravasi.
De tre bröderna tvingades arbeta i fabriken i fem års tid – fram till 2017. Då blev de befriade av en grupp aktivister från gräsrotsorganisationen Nätverket för människors frihet, HLN, som kämpar mot slavarbete och människohandel.
I dag arbetar Kamlesh Pravasi i stället som byggarbetare, i avvaktan på att slutföra sina studier.
Men den exploatering han utsattes för är långt ifrån ovanlig på den indiska landsbygden.
En annan som drabbats är Rajkumar Ram från byn Katahan i delstaten Bihar. Han själv, hans fru och parets barn tvingades länge arbeta gratis på en fabrik med hänvisning till ett lån som togs för närmare 20 år sedan.
Till sist kunde dock familjen befrias från tvångarbetet, tack vare att Veena Devi blev ingift i familjen för fem år sedan. Hon berättar för IPS att hon genom en lokal organisation hade fått en yrkesutbildning.
– I samband med utbildningen insåg jag vad generationsöverskridande tvångsarbete innebär, säger Veena Devi.
Med hjälp av en lokal grupp lyckades Veena Devi samla ihop de resurser som krävdes för att Rajkumar Rams familj skulle kunna befrias från sitt tvångsarbete.
Bhanuja Sharan Lal, ordförande för MSEMVS, en organisation som bekämpar barnarbete, säger att ett annat problem är att fattiga föräldrar kan lockas att ta emot en mindre summa pengar i utbyte mot att deras barn förs bort för att arbeta.
– Nyligen lyckades vi befria nio barn som förts hela vägen från Uttar Pradesh för att arbeta i en fabrik i Telangana, efter att deras föräldrar hade fått en förskottsbetalning. Barnen tvingades arbeta utan lön från tidig morgon i utbyte mot mat. Ytterligare åtta barn från Uttar Pradesh utnyttjades samtidigt under slavliknande förhållanden i en textilfabrik i Gujarat.
När många av de indiska fabrikerna stängde i spåren av coronapandemin började mängder av indiska arbetare återvända till sina hembyar i delstater som Uttar Pradesh, Bihar och Västbengalen. I dessa regioner har de allra fattigaste sedan länge exploaterats under svåra arbetsförhållanden och för många av migrantarbetarna innebar hemkomsten en återgång till det förflutna.
På senare tid har de hårda restriktionerna börjat lättas i Indien, och en del av arbetarna har kunnat återvända till sina industriarbeten. Men många är fortfarande kvar i sina hembyar – där de löper risk att bli exploaterade av lokala arbetsgivare.
Tvångsarbete har sedan länge varit förbjudet i Indien. Men i eftersatta områden i delstater som Uttar Pradesh och Bihar har problemen aldrig försvunnit. Här har mäktiga jordägare sedan länge varit vana vid att kunna exploatera personer från lägre kaster genom att utnyttja dem som i stort sett gratis arbetskraft. Och detta har fortsatt, även om det sker mindre öppet i dag. Detta hänger samman med den samhällsstruktur som fortfarande innebär att många så kallade daliter, den grupp som står lägst i rang i den hinduiska sociala hierarkin, tvingas leva i djupaste fattigdom.
Läs- och skrivkunnigheten förblir låg bland daliterna och många av dem saknar möjlighet att ta del av de statliga satsningar som skulle kunna bidra till att förbättra deras liv.
*Artikeln ingår i en serie texter där IPS rapporterar om människohandel i olika delar av världen, med stöd från Airways Aviation Group.
