Harare, 200327 (IPS) – Trots att det är en högre andel kvinnor som är hiv-positiva i östra och södra Afrika är det fler män som dör i sjukdomen. Nya satsningar måste därför fokusera på att få in männen i behandlingsprogram, skriver vårdforskaren Webster Mavhu i denna kommentar.
Fyra av tio som lever med hiv i östra och södra Afrika är män, men trots det är det fler män som dör i sjukdomen. Männen är en grupp som ofta hamnar efter i satsningar för att minska hiv-spridningen, men det gäller även för de program som erbjuder bromsmediciner.
FN:s globala målsättningar som ska vara uppnådda innan slutet av innevarande år är att nio av tio personer som bär på hiv ska känna till detta och att nio av tio fått tillgång till bromsmediciner.
I vissa afrikanska länder är man på väg att uppnå dessa målsättningar. Detta eftersom satsningarna som är inriktade på kvinnor har varit så framgångsrika. Samtidigt visar uppgifter från FN:s program för att bekämpa hiv och aids att mindre än hälften av alla hiv-smittade män på global nivå får behandling, medan siffran för kvinnorna ligger på 60 procent.
Studier som gjorts i 30 afrikanska länder har dessutom visat att i de allra flesta åldersgrupper är det betydligt vanligare att kvinnor någon gång blivit hiv-testade än män.
I över ett decennium har jag granskat vilka orsakerna är till att män i Afrika söder om Sahara inte tar del av insatserna mot hiv, trots att de känner till att de måste vidta vissa åtgärder för att begränsa spridningen, och för att se till att de inte själva dör i sjukdomen.
Nyligen genomförde jag fältstudier i Lesotho, Malawi, Tanzania och Zimbabwe för att undersöka hur det kommer sig att män inte agerar för sitt eget bästa.
En återkommande uppfattning bland män i samtliga länder är en uppfattning om att både deras kroppar och sinnen måste vara motståndskraftiga. Många menar att det bara är aktuellt att ”underkasta” sig vård när kroppen inte orkar längre. En fiskare i Tanzania summerade inställningen genom att hävda att ”en man är som en bil, som bara besöker verkstaden när den gått sönder”.
För många män är det viktigt att uppfattas som de har kontroll, och hiv-smitta utgör ett hot mot den självbilden. Resultatet är att många inte vill veta om de bär på sjukdomen.
Inom hiv-programmen måste man därför försöka presentera tester och behandling på ett sätt så män ges utrymme att känna att de själva kan ha kontroll över sitt öde.
Ett annat problem är att hiv-programmen ofta bedrivs på vårdcentraler – en plats som många män undviker att besöka. Därför måste servicen i högre grad erbjudas där männen finns.
Ett projekt i tre afrikanska länder där människor fått möjlighet att hiv-testa sig på egen hand har visat att fler män då lät göra testerna. Många män uppskattade att de själva hade kontroll över processen och att de på egen hand fick reda på resultatet. Samtidigt krävs det ytterligare ett test för att fastställa ett positivt resultat, så det krävs även program som ser till att de män som fått detta resultat också går vidare.
Det är också viktigt att män som fått ett hiv-positivt resultat inleder behandling, vilket är ett problem eftersom många män väljer att inte göra detta. En innovativ metod har visat sig vara att bilda grupper där flera hiv-positiva män ser till att dela på uppgiften att hämta nya läkemedel åt varandra, vilket minskar antalet besök på kliniken.
Kampen mot hiv ska inte i mindre grad fokusera på kvinnor. Däremot finns det en risk för att en stor del av det viktiga arbete som utförts kan gå förlorat om det inte samtidigt blir ett ökat fokus på männen. Och för att lyckas med det krävs det inriktade insatser som även inbegriper männens särskilda behov kring frågor om privatliv, kontroll och flexibilitet.
