New York, 190917 (IPS) – De afrikanska megastäderna – städer med en befolkning som överstiger tio miljoner – blir allt fler. Den snabba urbaniseringen skapar många problem samtidigt som megastäderna fungerar som magneter för investerare.
Kairo i Egypten, Kinshasa i Kongo-Kinshasa och Lagos i Nigeria är redan megastäder. Och enligt FN kommer Luanda i Angola, Dar es Salaam i Tanzania samt sydafrikanska Johannesburg också att vara megastäder 2030.
Inom de kommande 30 åren beräknas även städer som Abidjan, Nairobi, Ouagadougou, Addis Abeba, Dakar och Kano att ha en befolkning som överstiger tio miljoner.
Världsbanken beräknar att antalet stadsbor i Afrika kommer att fördubblas fram till 2042, då över en miljard afrikaner kommer att bo i städer.
I en studie som släpptes av den oberoende forskningsorganisationen Institute for Security Studies 2016 skriver Julia Bello-Schünemann och Ciara Aucoin att den pågående urbaniseringen i Afrika saknar historisk motsvarighet. Flytten in till städerna hänger samman med den snabba ökningen av den unga befolkningen, och rapportförfattarna konstaterar att urbaniseringen kommer att fortsätta eftersom unga människor i högre grad är beredda att flytta till in till städer.
Miljontals afrikaner beger sig till städerna i jakt på ett bättre liv och arbeten med högre löner, men storstäderna lockar också såväl inhemska som utländska investerare.
Lagos har redan i dag 21 miljoner invånare och beräknas fortsätta växa snabbt. Staden är ett tydligt exempel på den ekonomiska dragningskraften. Lagos är Afrikas teknologiska knutpunkt och även ett mycket viktigt finansiellt centrum och utgör navet för en framgångsrik filmindustri, samt lockar många riskkapitalister.
År 2017 meddelade Lagos avgående delstatsguvernör Akinwunmi Ambode att regionens bruttonationalprodukt stod för runt en tredjedel av hela landets BNP.
Steve Cashin, som är vd för investeringsfirman Pan African Capital Group, säger att det som lockar med megastäderna är deras stora marknader. Som exempel på motsatsen nämner han det befolkningsmässigt betydligt mindre Liberia.
– Mitt bolag gör mycket affärer i Liberia, men en av de stora utmaningarna är befolkningsstorleken och att befolkningen är utspridd. När hela landets befolkning bara består av fyra miljoner och man bara kan nå ut till en liten del av dessa så är det mycket svårare att hitta lockande affärsmodeller, säger Steve Cashin.
Bara en del av Lagos utgör en större marknad än ett helt land som Botswana. Och eftersom stadsbefolkningen lever så tätt kan företag dra fördel av lägre fasta kostnader och en förenklad distributionskedja.
Samtidigt har den snabba urbaniseringen också negativa sidor. Städernas redan hårt ansatta infrastruktur blir ännu mer belastad och för de lokala myndigheterna uppstår en lång rad utmaningar.
Befolkningen i Kinshasa beräknas öka med 61 personer i timmen fram till 2030. Och alla dessa nya invånare kommer att ha behov av arbeten, anständiga bostäder och en möjlighet att ta sig fram med allmänna kommunikationer samt tillgång till en rad samhällstjänster.
I sin studie konstaterar Julia Bello-Schünemann och Ciara Aucoin att de flesta som lever i Afrikas städer bor i informella bosättningar eller slumområden som kännetecknas av brist på grundläggande service och riktiga arbeten.
I Kinshasa beräknas tre fjärdedelar av alla bostäder ligga i slumområden och även i Lagos är dessa områden utbredda. Experter varnar samtidigt för att slumområdena bara kommer att bli fler – om inte infrastrukturutbyggnaden hinner i kapp befolkningsökningen.
I södra Afrika beräknas den informella ekonomin – som undgår beskattning – ligga bakom drygt 40 procent av BNP samtidigt som en stor majoritet av de arbeten som utförs sker inom den informella sektorn. Det leder i sin tur till att resurssvaga lokala myndigheter har mycket begränsade skatteintäkter, vilket gör det betydligt svårare att finansiera satsningar på viktig infrastruktur.
Ekonomen Jonathan Hall vid Torontos universitet menar att det är avgörande att stadsplaneringen och investeringarna i de stora städerna tar den framtida befolkningstillväxten i beaktande.
– Människor kommer att fortsätta flytta till megastäderna fram tills att arbetslösheten är så hög, och infrastrukturen så överbelastad att deras livskvalitet hamnar på samma nivå i städerna som den var på landsbygden, säger han.
Myndigheterna i megastäderna står därmed inför stora utmaningar, och även investerare skyr städer där infrastrukturen är för dålig och de lokala myndigheterna inte lyckas sköta sitt uppdrag. Samtidigt menar David Satterthwaite, som är expert på boendefrågor vid tankesmedjan International Institute for Environment and Development, att fokus måste ligga på städernas svagaste grupper.
– Städerna behöver starka, kompetenta och demokratiska myndigheter som arbetar tillsammans med låginkomsttagarna – i stället för att vräka dem, vilken allt för ofta sker, slår han fast.
*En längre version av denna artikel har tidigare publicerats i FN-tidskriften Africa Renewal.
