25 år efter Osloavtalet: ”Israels säkerhet är beroende av palestinska rättigheter”

Oslo, 180918 (IPS) – 25 år har gått sedan Osloavtalet undertecknades mellan Israel och PLO. I dag kan den optimism som många då kände framstå som naiv, men nu är tiden inne att lära sig av de gamla misstagen. Det skriver Jan Egeland, som var med och förhandlade fram överenskommelsen, i denna kommentar.

Den 13 september 1993 satt jag på gräsmattan utanför Vita huset för att bevittna det banbrytande undertecknandet av Osloavtalet mellan Israel och den palestinska befrielseorganisationen, PLO.

Diplomater i min närhet kippade efter andan då premiärminister Yitzhak Rabin skakade hand med sin tidigare fiende, PLO-ordföranden Yasser Arafat. Men för några av oss som närvarade kom handslaget inte som någon överraskning.

Flera veckor tidigare hade vi sett hur avtalet började ta form i Oslo. Det var kulmen på åtta månader av hemliga överläggningar i Norge för att få ett slut på fientligheterna, som vi fått till stånd genom privata dolda kanaler.

Tidigare fredsinitiativ hade misslyckats, och ockupation, våld och terror hade varit rådande i flera år. Osloavtalet ledde fram till en ovanlig tid då relationen mellan Israel och Palestina präglades av optimism.

När samtalen inleddes tilläts varken israeliska eller amerikanska politiker att möta PLO. Undertecknandet förändrade på ett ögonblick allting. Båda sidor utbytte brev med officiella erkännanden, tusentals palestinier fick arbeten i Israel, gemensamma industriområden planerades, den israeliska börsen steg och landets utrikesminister Shimon Peres sade att Gaza skulle kunna bli ett ”Mellanösterns Singapore”,

I dag kan vår optimism framstå som naiv. I efterhand kan en hel del kritiska frågor ställas kring vad som ingick i det där handslaget. Och det är viktigt att säga att Osloavtalets ”deklarerade principer” inte var något fredsavtal utan snarare en femårsplan för hur fred skulle förhandlas fram genom ökad försoning och samarbete.

Fredens motståndare väntade dock inte på att slita isär våra försök att få fram uppgörelser om Jerusalem, bosättningar, flyktingar och status och gränser för ett framtida Palestina. Israeliska terrorister mördade premiärminister Rabin och muslimer som bad i Hebron medan en terrorkampanj från Hamas och andra väpnade grupper riktades mot bussar och marknader i flera israeliska städer.

Innan flera viktiga frågor hade retts ut hade optimismen ersatts av mer terror, våld och brutala tillslag. Året därpå inleddes en andra intifada, de illegala bosättningarna ökade rekordsnabbt, den militära ockupationen fördjupades, splittringar uppstod mellan palestinska grupper, och Gaza stängdes igen.

I stället för erkännanden och en vilja att sitta vid gemensamt bord ledde politiken till extrema polariseringar och ömsesidiga provokationer.

Tjugofem år senare är det dags att lära sig av historien.

För få konkreta steg togs under de första månaderna då det fanns en gemensam tilltro. Politiska ledare på båda sidor gjorde för lite för att åstadkomma försoning, rättvisa och trygghet på sina egna bakgårdar.

Som internationella samordnare begick vi misstag genom att undervärdera de krafter som verkade mot freden. Liksom på så många andra platser där fredsdiplomatin misslyckats tvingades humanitära hjälparbetare kliva in och fungera som en livlina. I avsaknad av långsiktiga lösningar ökade de akuta behoven.

I dag är jag ledare för en stor internationell biståndsorganisation som hjälper miljontals människor som tvingats på flykt i olika delar av världen, däribland palestinier i Gaza, på Västbanken, i Libanon och Syrien. Jag har sällan sett, känt eller hört lika mycket förtvivlan som bland de palestinska ungdomar som är inlåsta i hopplöshet i läger och bakom stängda gränser. Enligt Världsbanken ligger arbetslösheten bland Gazas unga på 58 procent.

I en tid när fredsinitiativen ligger på is har det blivit svårare än någonsin att nå ut med humanitär hjälp till palestinier. Finansieringen minskar samtidigt som de humanitära behoven ökar. Partiska lobbyinggrupper och politiker ifrågasätter på ett fientligt sätt allt mer biståndsorganisationer som arbetar för att skydda de mänskliga rättigheterna.

Unga män och kvinnor som jag träffat i Gaza har berättat för mig att de känner sig förrådda. ”Ni sade åt oss att studera hårt, hålla oss undan bråk och hysa framtidstro. Nu är vi ännu längre bort från möjligheterna att slutföra våra studier, få arbeten, ett hem eller en flykt undan denna bur”, säger de.

Medan palestinierna tvingas kämpa allt hårdare för att få ihop till sina grundläggande behov är de ekonomiska möjligheterna strypta av den ändlösa ockupationen. Det är dåligt både för israeler och palestinier. Det ligger inte i Israels intresse att förtrycka framtida generationer av palestinier, något som leder till en ökad bitterhet i landets egna kvarter.

Men trots den dystra utvecklingen finns det fortfarande en väg ut ur konfliktens onda cirkel. Kanske just därför, kan vi i denna svåra stund ha en grund för verkliga fredsinitiativ. Det kan bara vara en tidsfråga innan de israeliska ledarna inser att dess långsiktiga säkerhet är helt beroende av att miljontals desillusionerade palestinska ungdomar får lika och värdiga rättigheter.

Om bristerna i finansieringen av den humanitära hjälpen åtgärdades och biståndssändningar tilläts skulle BNP i Gazaremsan öka med närmare 40 procent fram till 2025, enligt Världsbanken. Sådana kortsiktiga framgångar skulle kunna förstärkas genom långsiktiga investeringar i arbetstillfällen och ökade kontakter mellan Västbanken och Gaza.

Det finns ett akut behov av finansiellt bistånd och andra investeringar i den palestinska ekonomin, men det är tillfälliga åtgärder, inte själva lösningen. För att det mänskliga lidandet ska ta slut krävs en slutgiltig politisk överenskommelse.

Endast en ”rättvis, bestående och fullständig fredsuppgörelse” kan leda till ”fredlig samexistens och gemensam värdighet och säkerhet”. Dessa principer är lika sanna i dag som de var för 25 år sedan. Men de måste vara förankrade i en respekt för internationella lagar. Palestinierna är lika mycket värda sina mänskliga rättigheter som israeler eller amerikaner. Alla framtida framsteg blir endast hållbara när de befästs av en vilja att uppnå en politisk lösning som upprätthåller rättigheter och säkerheter för alla befolkningar i regionen.

Ingen yttre aktör har samma potential att lösa konflikten mellan Israel och Palestina än USA. Endast amerikanerna förfogar över verkligt inflytande över båda parter och har förmågan att ge de säkerhetsgarantier som behövs.

Det finns ett stort behov av nya åtgärder från USA nu när spänningarna åter igen stiger, då det humanitära arbetet blir allt svårare och då tiotusentals unga står utan möjligheter.

Om dock inte ett sådant avtal leder till jämlika rättigheter, rättvisa och säkerhet, grundade i en respekt för internationella lagar, så kommer det att gynna politiska extremister på båda sidor, så att den redan instabila regionen blir ännu instabilare, och alldeles för många palestinier tvingas fortsätta att leva under vad som tycks vara en ändlös militär ockupation.

*Jan Egeland är ordförande för Norska flyktingrådet och var tidigare undergeneralsekreterare vid FN. Han var med och organiserade de hemliga samtal mellan Israel och Palestina som ledde fram till det historiska Osloavtalet 1993.

Jan Egeland