Peru: Funktionsnedsatta lämnas utan stöd

Lima, 180605 (IPS) – Liksom i många andra utvecklingsländer är situationen ofta mycket svår för personer med funktionsnedsättning i Peru. De lämnas ofta utan stöd och de allra flesta får aldrig chansen att gå i skolan.

FN uppger att 80 procent av de personer som har minst en funktionsnedsättning lever i utvecklingsländer – där de ofta blir stigmatiserade och inte får stöd från staten.

Högt uppe i de andinska bergen i Peru sitter Roberto lutad mot en lada och tittar på de lastbilar som emellanåt åker förbi. Han är drygt 20 år gammal, och sitter han inte vid vägen sitter han i stället vid en vägg utanför sitt hem – dag efter dag.

Roberto föddes med en cp-skada och hans mamma har försökt få hjälp så att han en dag ska kunna röra sig på egen hand och kunna prata. Men som för många andra i staden Cajamarca som har en funktionsnedsättning har ingen hjälp kunnat erbjudas.

Gladis är ett ovanligt undantag, som fått hjälp. Hon föddes som nionde barnet i en syskonskara på elva och har varit förlamad i sina ben ända sedan hon var mycket liten. Hennes familj åkte med henne den 16 timmar långa resan till en vårdinrättning i Lima, och där blev hon sedan kvar ända tills hon fyllde elva år. Under den tiden genomgick hon flera operationer, fick rehabilitering och kunde gå i skolan. Men hjälp av stödskenor kunde hon sedan ta sina första steg på egen hand som elvaåring.

– Det gjorde att jag kände mig som en människa, som hade ett värde eftersom jag kunde gå, berättar Gladis.

Efter att ha återvänt till Cajamarca kunde Gladis gå ut grundskolan och sedan ta en examen i bokföring. Men när hon försökte få ett arbete blev det problem – ingen tycktes vilja anställa henne.

Samtidigt menar Gladis att hon haft tillgång till ett stöd som många andra som kommer från familjer med mindre resurser aldrig kommer i närheten av.

– Det är mycket sorgligt, men ofta får barnen inget stöd av sina föräldrar. De sätts ofta i ett hörn och får höra att de inte ska göra nånting och att de inte är något värda. De får varken utbildning eller arbete.

Ett av de stora problemen för personer med funktionsnedsättning är den stigmatisering de utsätts för. Gladis berättar att även om föräldrarna försöker hjälpa sina barn, kan hjälpen utebli.

– Rehabilitering kostar pengar, säger hon.

I ett enkelt mörkt hus i Cajamarca bor två systrar som båda har en funktionsnedsättning. En av dem är Carmen Rosa, som vid nio års ålder började drabbas av kramper som gjorde att hon gradvis förlorade kontrollen över sina muskler.

– Jag älskar att läsa, men det går inte när jag blir nervös. Jag sitter här hela dagarna. Jag är mycket ledsen, säger hon.

Hon är 23 år gammal. Hennes yngre syster Maria Elena sitter i ett annat hörn av rummet. Hon är 15 år gammal och var som yngre barn orolig för att också hon skulle drabbas av samma problem som sin syster. Efter att hon fyllt nio år började så hennes händer att skaka och med tiden har Maria Elenas kramper också tilltagit.

Båda flickorna tvingades sluta skolan så fort de fick problem att hålla en penna.

Enligt Perus nationella förbund för personer med funktionsnedsättning råder det stor brist på skolplatser för personer som har mildare funktionsnedsättning, medan det inte finns några platser alls för dem som har stora specialbehov. Man uppskattar att över 87 procent av de peruanska barnen som har en funktionsnedsättning aldrig får gå i skolan.

Det finns 75 platser i landet som erbjuder personer med funktionsnedsättning rehabiliteringvård, men av dessa ligger en majoritet i huvudstaden Lima. På landsbygden finns inga sådana center överhuvudtaget. Resultatet har blivit att endast en mycket liten del av alla som har en funktionsnedsättning får något stöd alls.

Trots dessa usla förutsättningar hyser Carmen Rosa hopp om framtiden.

– Jag tror att jag kommer att må bättre nån gång. Någon gång kommer jag att få hjälp så att jag kan göra vad jag vill och kan må bättre. Främst av allt skulle jag vilja hjälpa andra som har det som jag, personer som har funktionsnedsättningar och inte har några vänner och är olyckliga. Dem skulle jag vilja hjälpa, säger hon.

 

Andrea Vale