New York, 180410 (IPS) – President Donald Trumps utnämning av John Bolton till sin nationelle säkerhetsrådgivare sätter ljuset på den irrationalitet som präglar Vita husets globala agenda. Det skriver Ian Williams, författare och tidigare FN-korrespondent för det amerikanska veckomagasinet The Nation.
Att världen har sluppit John Bolton fram tills nu tycks hänga samman med presidentens känslomässiga motvilja mot hans mustasch. Men presidenten kunde tydligen inte hitta någon renrakad kandidat bland de allt färre som är aktuella för arbeten inom Vita huset.
När John Bolton tidigare arbetade som FN-ambassadör brukade jag beskriva honom som en palaeo-konservativ, till skillnad från en neo-konservativ. Detta eftersom de neo-konservativa på sitt eget vis kände till och brydde sig om världen, och ville omforma den, medan John Bolton under flera decennier hade försökt organisera en nedmontering av Franklin D. Roosevelts internationella efterkrigs-ordning. Att båda grupperna kunde enas kring Irakkriget berodde på deras gemensamma fördomar mot muslimska fiender.
John Bolton och hans gelikar står inte för någon ”förenad” utrikespolitik utan för en som snarare bygger på reflexer baserade på gamla oförrätter. De har ännu inte förlåtit New Deal (president Franklin D. Roosevelts reformprogram 1933), eller Harry S Trumans ”svek” gentemot Chiang Kai-shek. Och de har självfallet inte förlåtit iranierna för att de störtade shahen eller stormade den amerikanska ambassaden.
John Bolton stöttar inte Taiwan på grund av en förkärlek för demokrati – utan för att han anser att Peking utgör ett stort hinder för Washingtons herravälde.
Den nuvarande administrationens oberäkneliga politik gör att det är omöjligt att veta hur långvarig John Bolton blir vid sin post, eller vad hans nominering kommer att resultera i. Men det finns många tecken på att ett partnerskap mellan honom och Donald Trump kan bli olycksaligt. John Bolton delar Donald Trumps ultranationalistiska fördomar – men är mycket smartare.
John Bolton förordar en ”hård” linje mot Iran och Nordkorea och har hyllat israeliska hökar. Den konservative senatorn Jesse Helms sade en gång i en hyllning till John Bolton att han var ”den sortens man som jag skulle vilja stå bredvid vid undergången”, en tydlig sammanfattning av de apokalyptiska agendor som ingår i vissa former av amerikansk konservatism.
Dessvärre skulle även miljontals fler falla med honom om han lyckades realisera sina apokalyptiska visioner. Och John Bolton har ofta lyckats med sina föresatser. Även om undergången naturligtvis är ett långsiktigt projekt.
John Bolton spelade exempelvis en viktig roll i arbetet för att förmå Colin Powells utrikesdepartement att ställa sig bakom kriget i Irak. Och så fort han fick sin post i FN blev han Dick Cheneys förtrogne och kunde kringgå Condoleezza Rices något mer verklighetsbaserade agenda.
John Bolton förordar USA:s rätt att slå till först mot Iran, något som är så nära en stubintråd mot undergången som är möjlig och dessutom i rätt region.
Eftersom han inte kryper för någon hamnade John Bolton till och med i strid med George W. Bush, som inte heller var mycket för nyanser. Det är osäkert om han kommer att hålla sig vän med Donald Trump – men det är helt klart att han kommer att stärka alla presidentens dåligt underbyggda och farliga fördomar.
John Bolton är bättre verserad i sin polemik än den tweet-begränsade presidenten, även om de har liknande budskap.
John Boltons förflutna påminner om Donald Trumps nutid – i form av ogrundade förolämpningar mot länder som mer rationella utrikespolitiska experter hellre vill ha på sin sida. Inom FN var han särskilt frän mot Storbritannien, trots att landet under lång tid hade fungerat som en brygga mellan amerikansk arrogans och resten av världen. Och om han vill ha ett krig med Iran så måste ha först få Storbritannien och större delen av EU på sin sida.
Tidigare erfarenheter talar ändå för att John Bolton kan komma att bita sig i sin mustasch och undvika att direkt motsäga presidenten. Han är antagligen säker på att Donald Trumps ointresse för detaljer innebär att han ändå obehindrat ges möjlighet att driva igenom sina planer.
