New York, 171106 (IPS) – Efter folkmordet i Rwanda utlovade FN att en sådan katastrof aldrig mer skulle tillåtas inträffa. Samtidigt visar nya kriser, däribland övergreppen mot minoriteten rohingya i Burma, att frågan förblir aktuell. I denna intervju med IPS säger FN-experten Adama Dieng att han i flera års tid varnat för utvecklingen i Burma.
I olika länder i världen blir miljontals människor måltavlor för våld och angrepp endast på grund av deras religiösa, nationella eller etniska bakgrund. I fallet Burma har mängder av människor tvingats på flykt över gränsen till grannlandet Bangladesh endast på grund av deras etniska tillhörighet.
Adama Dieng är FN:s rådgivare för förhindrande av folkmord.
IPS: I din roll som särskild rådgivare, vilka av världens kriser skulle du säga är särskilt oroande och i behov av uppmärksamhet eller insatser? Adama Dieng: På senare tid har jag uttryckt oro över situationen i Centralafrikanska republiken, i Kongo-Kinshasa, Burma, Sydsudan och Syrien. Men det finns även fler länder som måste uppmärksammas, däribland Irak.
I Syrien har de grymheter som rapporterats varit chockerande, från de intensiva bombningarna av Aleppo förra året till anklagelserna om användningen av kemiska vapen till att tusentals civila har fortsatt vara under belägring, vilket är ett uppenbart brott mot internationell lag. Trots detta har säkerhetsrådet till stora delar inte lyckats agera för att skydda civila och utkräva ansvar.
När jag nyligen besökte Centralafrikanska republiken mottog jag rapporter om allvarliga övergrepp mot civilbefolkningen, i synnerhet kvinnor och barn, brott som påstås ha begåtts på grund av offrens etniska eller religiösa tillhörighet. Även om det har gjorts framsteg för att uppnå fred förekommer fortfarande oroande händelser i form av uppvigling till hat grundat på etnicitet och religiös tillhörighet. Detta måste bemötas av regeringen, med internationellt stöd, för att landets sköra fred ska kunna bibehållas.
IPS: Vilka åtgärder kan genomföras för att förhindra folkmord? Adama Dieng: Historien har visat att folkmord och storskaliga grymheter inte är spontana eller isolerade händelser. Det handlar om processer, där en förhistoria med tidigare händelser och utlösande faktorer samverkar.
Det dessa kriser har gemensamt är att det råder en bristande respekt för de mänskliga rättigheterna, för rättsskipningen och även problem inom statsmakten. Allt detta bekräftar att det finns starka samband mellan utveckling, fred, säkerhet och mänskliga rättigheter.
Detta är också ett av skälen till att den nuvarande generalsekreteraren understryker behovet av prevention. Om man inte investerar i prevention blir det svårt att uppnå de hållbara utvecklingsmålen eller att uppnå en hållbar fred. Vi måste se till att alla bli inkluderade, annars är risken stor för misslyckande på lokal, nationell och internationell nivå.
Världens länder måste investera i starka rättssystem, starka och modiga parlament, i ett starkt och frispråkigt civilsamhälle. Utan detta blir det svårt för regeringar att uppnå något som blir hållbart. Och detta måste börja på lokal och nationell nivå. Om man ser till att unga människor, även kvinnor, inkluderas i satsningarna så ökar möjligheterna att uppnå utveckling och fred.
IPS: Har det internationella samfundet blivit bättre på att bemöta eller agera mot folkmord sedan händelserna i Rwanda? Adama Dieng: Ett av mina viktigaste mandat är att agera genom tidiga varningar, och att mobilisera till åtgärder för att förhindra att folkmord och andra brottsliga illdåd begås.
Mitt kontor har utvecklat ett analyssystem för grova brott som används inom både FN och medlemsländerna och av det civila samhället, för att kunna bedöma riskerna för grova illdåd och utveckla strategier för att förhindra dessa brott.
Vi kan i dag identifiera riskfaktorer och tidiga varningssignaler. Tack vare den nya tekniken är detta lättare att göra i dag än tidigare, eftersom informationen sprids snabbare.
Det som behövs i dag mer än någonsin är snabba åtgärder.
Som exempel kan nämnas att jag under de senaste tre åren har begärt att det internationella samfundet ska uppmärksamma situationen för den muslimska rohingya-befolkningen i Burma, men utan någon större framgång.
Jag identifierade riskfaktorerna, och skrev även en debattartikel om frågan för att informera allmänheten.
Det stora problemet handlar om den politiska viljan att agera på ett tidigt stadium. Min önskan är att det internationella samfundet genom säkerhetsrådet blir mer beslutsamt att agera innan situationer eskalerar ytterligare. Att förhindra illdåd innan de sker förblir den bästa metoden för att se till att vi lever upp till löftet om “aldrig igen”. IPS: Är det som sker i Burma ett folkmord, eller något som kan utvecklas till ett folkmord? Adama Dieng: Jag anser att det fanns flera varningstecken i Burma för det våld vi nu bevittnar. Jag har upprepade gånger varnat för risken att illdåd ska begås mot rohingya, och av det skälet välkomnar jag att säkerhetsrådet fördömer våldet.
Men mer behöver göras för att följa upp detta fördömande.
Det vi bevittnar i dag måste utredas noggrant. Det råder inget tvivel om att vi bevittnar mycket oroande tecken – att en befolkning med tvång förflyttas, att deras bostäder bränns ner, att kvinnor våldtas, att människor mördas, och att folk inte har något annat val än att bege sig över gränsen, samt att detta sker utan att de burmesiska myndigheterna fördömer detta.
När Aung San Suu Kyi för första gången uttalande sig i frågan så höll hon ett tal som väckte fler frågor än svar.
Av det skälet anser jag att denna situation måste hanteras nu direkt, med stor energi. Annars befarar jag att anklagelser om att vi nu bevittnar en etnisk rensning kommer att bekräftas.
Det burmesiska myndigheter i först hand måste göra är att sätta stopp för våldet, och sedan tillåta en grundlig utredning kring de illdåd som begås.
IPS: Bör Internationella brottmålsdomstolen, ICC, få en starkare roll eller ökade befogenheter att åtala dem som varit involverade i grova övergrepp? Adama Dieng: Ja, utan tvekan. I de fall där rättsväsendet är svagt och där den politiska viljan från myndigheterna att ställa ansvariga till svars saknas, så måste det till åtgärder för att se till att dessa fall hanteras av ICC, om det handlar om en stat som inte är medlem av ICC.
Enligt min åsikt måste vi absolut använda oss av ICC när stater själva inte ställer kriminella inför rätta. Straffrihet är inget alternativ – vi måste få ett slut på all straffrihet.
