Karachi, 150525 (IPS) – En ny rapport från organisationen Oxfam visar att en stor majoritet av barnen från Pakistans rika familjer går i skolan. Detta samtidigt som hälften av barnen från de fattigaste familjerna inte får någon utbildning alls.
Pakistan har halkat efter när det gäller FN-målsättningen om att erbjuda alla barn en skolgång, vilket påverkat siffrorna för hela regionen. En studie som Unicef presenterade i år visar att 40 procent av de barn i världen som inte får gå i skolan bor i Sydasien – och hälften av alla dessa barn bor i Pakistan.
Lokala experter menar att det krävs omfattande statliga satsningar för att vända utvecklingen.
-Staten fortsätter att svika barnen och dem som försöker göra insatser för barnen, säger Mosharraf Zaidi till IPS. Han arbetar med Alif Ailaan, en kampanj som strävar efter att lyfta utbildningsfrågorna högst i den offentliga debatten, och menar att hela det pakistanska skolsystemet är i behov av stora reformer.
Men trots den dystra situationen i landet finns det också solskenshistorier. Tolvårige Khalil Ahmed bär numera en ren och struken skoluniform. Befolkningen i staden Gambat känner antagligen inte igen pojken, som tidigare tiggde på stadens gator. Förr hände det att han satt och tiggde utanför skolan Behram Rustomji – där han numera är inskriven som elev.
Skolan ligger i byn Pipri, en ort där nästan alla invånare lever på att tigga på gatorna. Men nu går Khalil Ahmed i stället i fjärde klass tillsammans med 19 andra fattiga elever, varav en majoritet är flickor. Detta i ett land där 42 procent av alla som har fyllt tio år varken kan läsa eller skriva.
Skolan drivs av frivilligorganisationen Citizens Foundation, TCF, som bildades av vanliga medborgare för 20 år sedan för att erbjuda fattiga och utblottade barn en möjlighet till skolgång. I dag driver TCF 1 060 skolor i olika delar av landet där de fattigaste och mest marginaliserade barnen erbjuds en möjlighet att gå i skolan.
Innan han fick chansen att börja i Behram Rustomji var Khalil Ahmed ett av de många pakistanska barn vars situation kommer att göra det svårt för landet att leva upp till FN:s millenniemål innan årsskiftet.
Utbildningsexperten Pervez Hoodbhoy menar att orättvisorna inom skolsystemet speglar den stora ojämlikhet som råder mellan de rika och de fattiga i Pakistan, ett land där 22 procent av de 180 miljoner invånarna lever under fattigdomsgränsen.
Fattigdomen och bristen på läs- och skrivkunnighet utgör två av de största hindren för utvecklingen i landet. Och även om vissa framsteg har gjorts på senare år så är utmaningarna fortfarande enorma.
Enligt en rapport som gjorts i samarbete med FN-organet Unesco finns det för närvarande 6,7 miljoner barn i landet som inte går i skolan, varav en majoritet är flickor. Av de 21,4 miljoner barn som går i skolan kommer samtidigt endast 66 procent att slutföra femte klass.
Allra värst är situationen för landets gatubarn. Organisationen Förbundet för att skydda barnens rättigheter, Sparc, beräknar att det finns närmare 1,5 miljoner barn i landet som bor och arbetar på landets gator. Få av dessa barn kommer någonsin att få chansen att gå i skolan, eller kunna hitta ett drägligt arbete. De flesta kommer i stället att ingå i de 22 miljoner människor i landet som enligt Världsbanken tvingas leva på mindre än motsvarande 1,25 dollar om dagen.
Experterna är överens om att barn som föds i fattiga familjer och som inte får chansen att gå i skolan har betydligt mindre möjligheter att skapa sig ett bättre liv i framtiden.
För en del av de värst utsatta barnen har dock TCF-skolorna kunnat erbjuda det som staten inte mäktat med. Skolorna är avgiftsbelagda, men familjer får betala vad de kan för sina barns skolgång. Den lägsta månadsavgiften är mindre än en krona. Det är de extremt låga avgifterna som gjort det möjligt för Khalil Ahmed att börja skolan.
-Jag tyckte inte om att tigga och ville inte betraktas som en tiggare. Det var sårande när människor sa elaka saker, säger han till IPS.
För att täcka upp för de inkomster som gått förlorade efter att han börjat skolan har Khalil Ahmeds mamma i stället börjat tigga tillsammans med hans pappa. Tillsammans kan de få in en mindre summa varje dag – pengar som går till att köpa mat åt familjen. Behram Rustomjis 25-åriga rektor Rabail Abbas Phulpoto berättar att närmare 85 procent av eleverna kommer från familjer som livnär sig på att tigga – och att många föräldrar oroade sig över minskade inkomster när deras barn fick möjlighet att i stället gå i skolan.
-Till en början fanns det ett motstånd, men efter flera månaders samtal började vissa föräldrar ge efter, säger hon.
I dag har skolan 350 elever.
-Vikten av utbildning har till slut sjunkit in, och varje barns berättelse är mycket inspirerande, säger Rabail Abbas Phulpoto.
Inga av eleverna tigger längre, enligt rektorn. I stället har många av barnen fått småjobb som de utför på gatorna. Khalil Ahmed har bland annat arbetat för ett mobiltelefonbolag, och har lärt sig att laga trasiga telefoner. Nu drömmer han om att kunna utbilda sig till dataingenjör. Han känner hopp om framtiden.
-Jag önskar att jag skulle växa upp snabbt, så att mina föräldrar inte ska behöva arbeta överhuvudtaget, säger han till IPS.
*IPS kan erbjuda våra prenumeranter bilder till vissa av våra artiklar. Dessa säljs separat till ett fast pris på 500 kronor styck, eller genom särskilda bildabonnemang. Om ni inte har ett bildabonnemang men vill publicera denna bild var vänlig och mejla vår svenska redaktion på: sweden(at)ipsnews.net och meddela att ni använt den.
