Washington, 130923 (IPS) – För bara tre veckor sedan var förhoppningarna stora bland USA:s neokonservativa hökar. En militär attack mot Syrien, Irans närmaste allierade, låg helt i linje med deras önskemål. Men plötsligt vände vinden.
För bara tre veckor sedan tycktes president Barack Obama, som förbundit sig genom sin “röda-linje-politik”, vara nära att beordra en attack mot den syriske presidenten Bashar Al-Assads styrkor.
Situationen var idealisk för de hökar som i förlängningen vill se ett angrepp mot Iran. Ett tillslag mot den syriska regimen skulle inte bara ha inneburit ett hårt slag mot Irans närmsta allierade, utan hökarna viskade dessutom sinsemellan om att en sådan attack kanske skulle kunna sabotera alla möjligheter till förhandlingar om Irans kärnenergiprogram med landets nya president Hassan Rouhani.
Ett amerikanskt tillslag skulle dessutom, enligt hökarna, kunna tjäna som ett viktigt förebådande exempel inför ett kommande och mer ambitiöst tillslag mot iranska kärnenergianläggningar under nästa år, samt stärka USA:s militära trovärdighet i en region som de anser att landet på senare tid har befunnit sig på en farlig reträtt från.
Men idag, då det lovande tillslaget mot Syrien tycks ha skjutits upp på obestämd tid, har hökarna själva hamnat på reträtt, vilket i vissa fall gjort dem närmast desperata. Vissa av dem har till och med liknat de senaste veckornas händelseförlopp med västerlandets eftergiftspolitik mot Nazi-Tyskland under 1930-talet. William Kristol, redaktör för Weekly Standard och en tongivande hök, skrev på fredagen att FN under denna vecka kommer att stå värd för “en charmoffensiv värdig Richard III” från den nya iranska presidenten, “veteranen på att lura väst, Hassan Rouhani”.
Samtidigt varnade Kristol med ett historiskt exempel för att små reträtter banar vägen för större; “Västvärldens misslyckande i att göra motstånd mot Mussolinis invasion av Etiopien 1935, och hans truppers användande av giftgas, vara bara en försmak på misslyckandet att stå emot Hitler när han intog Rhenlandet i mars 1936”. Kristol påminde samtidigt om att Winston Churchill i detta sammanhang tog avstånd från det brittiska parlamentets eftergiftspolitik i förspelet till det andra världskriget.
Det var just i det brittiska parlamentet som den senaste händelseutveckling satte fart, och som är orsaken till att de amerikanska hökarna nu tvingas kämpa i motvind. Efter att det brittiska parlamentet röstat nej till att delta i en militär aktion mot Syrien beslutade sig Obama för att först vända sig till kongressen för att få stöd för ett angrepp.
Trots att administrationen genomfört en kraftig lobbyingkampanj, bland annat med hjälp av viktiga republikanska hökar, har inte stödet för en attack fått någon djupare förankring.
När kampanjen inleddes hade dessutom kongressen sitt augustiuppehåll och många av dess medlemmar var hemma i närheten av sina väljare, istället för bland den elit av åsiktsmaskiner och politiska tyckare som dominerade etermedierna, och vars majoritet ställde sig bakom en militär attack.
Det var i detta läge som Rysslands president Vladimir Putin, president Assads tyngsta allierade, kastade ut en livboj till Obama. Genom att erbjuda en överenskommelse där Syrien går med på att underteckna konventionen mot kemiska vapen och överlämna landets kemvapenarsenal fick Obama en ny möjlighet, och detaljerna håller just nu på att arbetas fram.
Det som kanske kom som en lättnad för Vita huset gjorde samtidigt hökarna rasande.
“Vad kan vara värre för Amerikas anseende i världen än att kongressen vägrar att stödja presidentens förslag om militära åtgärder mot en skurkstat som använt sig av massförstörelsevapen?”, frågade sig ledarskribenterna på neokonservativa Wall Street Journal. “Här är en tanke: En amerikansk president som låter skurken räddas från militära bestraffningar av det land som hela tiden har beskyddat skurken”.
Vidare skrev Wall Street Journal att “iranierna kommer att ta detta som en signal om att de på samma sätt kan fånga in Mr Obama i ett diplomatiskt moras där man hävdar att deras kärnenergiprogram har stoppats”. Det är uttalanden som även har upprepas vid flera tillfällen av andra hökar.
Samtidigt har flera opinionsundersökningar visat att allmänheten ställer sig bakom uppgörelsen – i vissa fall med siffror upp emot 80 procent. De flesta anser att detta hänger samman med den stora krigströtthet som råder i USA och ett allmänt motstånd mot nya militära kampanjer i Mellanöstern.
De senaste veckornas händelser tyder på att allmänheten har förlorat förtroendet för krigshökarna och deras militära lösningar.
Samtidigt utgör utvecklingen i Iran ytterligare ett hot mot de neokonservativa hökarna, eftersom president Rouhani tycks ha befäst sin makt över utrikespolitiken och dessutom har genomfört en mycket sofistikerad pr-kampanj.
I denna kampanj har ingått att politiska fångar har släppts, att han sänt hälsningar i samband med den judiska högtiden Rosh Hashanah, och i intervjuer gett intrycket att den nye presidenten är någon som västvärlden “kan förhandla med”.
