Stockholm, 101008 (IPS) – Fredspriskandidat, affärskvinna, mångmiljonär, högt uppsatt tjänsteman i Kinas folkkongress, senare politisk fånge under många år och en stark röst i uigurernas kamp för mänskliga rättigheter. Rebiya Kadeer fortsätter att föra sitt folks talan och avslöja den kinesiska regimens systematiska förtryck. Nu släpps boken om hennes liv för första gången på svenska.
Innan hon fick tillbringa nära sex år i fängelse satt hon med i landets folkkongress. Rebiya Kadeer hade även hunnit med att bygga upp en förmögenhet som affärskvinna och blivit en av de rikaste personerna i Kina, samt startat verksamheten “De tusen mödrarnas rörelse” för att främja entreprenörskap och utbildning bland uiguriska kvinnor och barn.
Efter att hon släpptes från fängelset i mars 2005 har hon levt i exil i USA och därifrån fortsatt kampen för minoritetsfolket uigurerna och deras rättigheter. Rebiya Kadeer är också ledare för exilorganisationen Uigurernas Världskongress.
På fredagen lanserades den svenska översättningen av Rebiya Kadeers självbiografi “Kampen mot Draken”. IPS mötte henne i Stockholm i samband med boklanseringen.
IPS: Hur är situationen för uiguriska kvinnor och barn i ditt hemland? RK: De lever i något som kan kallas för ett öppet fängelse. De utsätts för ett omfattande förtryck. Till exempel tvingar den kinesiska regeringen många gravida kvinnor att göra abort mot sin vilja. I många fall är det inte några riktiga läkare som utför ingreppen vilket leder till att kvinnor dör i samband med aborterna.
Hundratusentals unga uiguriska kvinnor tvångsförflyttas också från landsbygden till fabriker i östra Kina för att användas som billig arbetskraft. Ofta har de fått löften om hög lön men det slutar istället med att de blir inlåsta på fabriker där de måste arbeta upp till 14 timmar om dagen för en mycket liten lön eller ingen lön alls. Många av dem tillåts inte heller att ha kontakt med sina familjer och har heller inte rätt att återvända hem. Om de flyr och lämnar fabrikerna för att återvända hem, grips de och straffas hårt. Många unga kvinnor tvingas också att prostituera sig. Och många uiguriska barn har fängslats av de kinesiska myndigheterna.
IPS: Vad är ditt budskap till unga uigurer i ditt hemland idag? RK: Jag uppmuntrar dem att bevara sin egen etniska identitet och att göra sitt bästa för att skapa fred för alla människor i vårt land. Jag uppmanar dem också att studera vår historia trots att den kinesiska regeringen inte tillåter detta. Till unga kvinnor säger jag: “Ha tillit till din egen förmåga”. Självsäkra kvinnor får självsäkra barn. De kommer att bli mödrar i framtiden och i vårt språk har vi ett talesätt: “En mor använder höger hand för att skaka vaggan och vänster hand för att skaka jorden”.
IPS: Vad har du kunnat göra för de uiguriska kvinnorna? RK: Jag lade grunden för De tusen mödrarnas rörelse och tänkte att om jag hade möjlighet att hjälpa uiguriska kvinnor skulle de i sin tur hjälpa nästa generation som växer upp. Det var tusentals mödrar som välkomnade initiativet. Vi började hjälpa föräldralösa och hemlösa barn och gav dem utbildning. Vi erbjöd också utbildning och hjälp till uiguriska kvinnor som ville starta lokala företag.
Den kinesiska regeringen satte dock stopp för planerna trots att det var en icke-politisk rörelse och trots att vi följde kinesiska lagar och regler. Vi försökte faktiskt hjälpa den kinesiska regeringen genom att skapa sysselsättning för arbetslösa kvinnor och ge barn utbildning. Det var skälet till att de tillät oss att registrera verksamheten från början. Men myndigheterna kände sig hotade när de såg att så många uiguriska kvinnor välkomnade initiativen.
IPS: Det är tio år sedan FN:s säkerhetsrådet antog resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. I resolutionen finns en uppmaning om att fokusera på hur konflikter drabbar kvinnor och att engagera kvinnor i konfliktlösning och fredsbyggande arbete.
RK: Jag ger resolutionen mitt fulla stöd. Jag hoppas att den kan bli verklighet. Det är viktigt att FN skyddar kvinnor i konflikter. Min avsikt med “De tusen mödrarnas rörelse” var att skapa fred och möjligheter för kvinnor och lyfta fram deras rättigheter. FN bör inte blunda för de uiguriska kvinnornas situation i Kina. Därför är det viktigt att FN ser till att orden blir verklighet och inte stannar vid att bara vara bra tankar.
IPS: Har resolutionen påverkat situationen i ditt hemland? RK: Nej, inte alls. I själva verket vet ingen om att resolutionen antagits. FN har inte skickat någon delegation för att undersöka situationen i området och förmedla en verklig bild av förhållandena istället för den kinesiska propagandan vars budskap är att vi lever lyckliga liv under det kinesiska styret.
Om FN hade engagerat sig för de uiguriska kvinnorna i Kina hade den kinesiska regeringen aldrig kunnat tvångsförflytta hundratusentals kvinnor till östra Kina och använda dem som billig arbetskraft eller i tvångsarbete på det sätt som sker nu.
Vi uppmärksammar de uiguriska kvinnornas situation, och det har även USA och EU gjort, men än så länge inte FN. Det internationella samfundet borde inte betrakta uigurernas situation som Kinas angelägenhet utan som en global fråga om mänskliga rättigheter.
