Limbe, 091113 (IPS) – Varje morgon kravlar tolvårige Thomson Genti och hans sjuårige lillebror Chifundo ut från sin smutsiga lilla håla bakom de välbesökta affärerna i staden Limbe. Och varje morgon inleds en ny dag av tiggande, av slag från de äldre gatupojkarna och av förolämpningar från förbipasserande.
För bröderna Genti är det en dag som alla andra. De anlände hit från hemmet i Nsanje, tio mil bort, tillsammans med sin mamma. Förhoppningen var att de skulle få ett bättre liv här.
Bröderna började tigga på Limbes gator långt innan deras mamma avled för två år sedan. De är uppväxta här, de har aldrig gått i skolan och som det ser ut nu kommer de heller aldrig att få göra det.
Medan Thomson och Chifundo är beroende av allmosor från främlingar har landets regering fullt upp med att anklaga de regionala sociala myndigheterna för att inte göra tillräckligt med de småsummor de tilldelas varje månad.
Varje månad erhåller de sociala myndigheterna i regionen Nsanje motsvarande knappa tre tusen kronor. Dessa pengar är tänkta att räcka för att omvårdnaden av de 40 000 barn som är i behov av hjälp i området.
Väldigt lite talar för att bröderna Gentis liv hade varit bättre om de satsat på att återvända till Nsanje efter att deras mamma dött. Det vet de också om. På frågan om varför de inte återvänder, med tanke på att de inte har någon som kan ta hand om dem i Limbe svarar Thomson: -Det finns ingen som kan ta hand om oss där heller.
Landets departement för sociala frågor har kontor i alla Malawis 28 distrikt. Dessa lokala sociala myndigheter ska se till att barnen går i skolan, har kläder, mat, ett hem och blir väl behandlade.
Med tanke på att det finns över en miljon barn som saknar föräldrar eller är utsatta av andra anledningar så ifrågasätter ingen behovet av dessa myndigheter. Problemet är att de sociala inrättningarna står utan resurser.
De motsvarande tre tusen kronor som lokalavdelningen i Nsanje får varje månad ska inte bara räcka till kontorets omkostnader, utan även till sociala satsningar åt de 40 000 barn i regionen som är i behov av hjälp.
Den lokala sociala myndigheten begärde ett extra anslag på 150 000 kronor för att kunna betala för skolkostnaderna för de barn man ansvarar för. Man fick bara en fjärdedel, vilket ledde till att över hundra barn tvingades sluta skolan.
Cyrus Jeke, språkrör för departementet för sociala frågor, erkänner att de statliga anslagen till de lokala socialkontoren är otillräckliga. Men han menar samtidigt att det är de lokala myndigheternas eget fel att deras budgetar inte räcker till, och menar att dessa inte har arbetat tillräckligt hårt för att hitta andra finansiärer.
Personalen vid Nsanjes sociala myndigheter säger till IPS att man skickat ut förfrågningar om bidrag till flera olika organisationer, men utan att få svar.
Till skillnad från i många andra distrikt där det ofta finns många ickestatliga organisationer som arbetar med att hjälpa barn, så finns det inga sådana i Nsanje. Detta beror bland annat på att det är ett svårtillgängligt och ovanligt hett distrikt, med få och dåliga vägar, samt omfattande problem med myggor. Sammantaget är Nsanje en svår plats att leva på.
De lokala myndigheterna rapporterar dessutom att det finns svåra sociala problem i regionen i form av bland annat barnprostitution.
-Med tanke på hur små resurser vi har så kan vi knappast påstå att vi ens är nära att vinna kampen mot de problem som drabbar barnen i Nsanje, säger Richard Mzondola, som arbetar vid det lokala socialkontoret.
Andelen av befolkningen som är hiv-smittade i Nsanje är 14 procent, vilket är högre än i landet i stort, och dödligheten i aids är hög – vilket i sin tur skapar ännu fler föräldralösa barn. Detta har enligt Richard Mzondola lett till att allt fler barn tagit sig in till distriktshuvudorten, där de bor på gatorna. Den lokala socialmyndigheten har inte tillräckligt med resurser för att hjälpa barnen.
– Dessa barn är vårt ansvar, men vi är alldeles för underfinansierade för att klara det. Eftersom ingen annan organisation arbetar med barnen så vilar allt ansvar på oss. Ett betydande bidrag skulle var behövligt, men just nu klara vi inte alls av uppgiften, säger Mzondola.
Maxwell Matewere, ordförande för barnorganisationen Eye of the Child, säger att den statliga resursfördelningen är helt obegriplig. Undersökningar som hans organisation genomfört visar att regeringen fördelat mer resurser till de områden där många ickestatliga organisationer redan bedriver hjälparbete.
Matewere menar att om regeringen verkligen varit intresserad av att hjälpa de utsatta barnen så hade man satsat betydligt mer pengar till ett distrikt som Nsanje.
– Då ingen annan organisation arbetar i Nsanje så står barnens hopp till den lokala sociala myndigheten, men den kan inte bidra med någon hjälp eftersom man saknar resurser, påpekar han.
