Washington, 081031 (IPS) – Den pågående finanskrisen har nästan helt sopat undan de utrikespolitiska frågorna inför presidentvalet i USA. Men skillnaderna mellan hur John McCain och Barack Obama ser på världen bortom USA:s gränser är stora och betydelsefulla.
De tycks visserligen vara eniga om ett antal frågor – som att fånglägret Guantanamo ska stängas och växthuseffekten i högre grad måste bekämpas, eller att landets styrkor i Afghanistan ska utökas. Men när det gäller deras grundläggande världsbilder står kandidaterna långt ifrån varandra.
I huvudsak står McCain nära de neokonservativa och aggressiva nationalister som dominerade administrationen under president George W. Bushs första fyra år vid makten, där en stark militärmakt värdesätts högre än diplomati och andra former av “mjuk maktutövning”.
Men han ska även ha goda kontakter med en annan falang, de utrikespolitiska “realisterna” – i form av bland andra de tidigare utrikesministrarna Henry Kissinger, James Baker, och Richard Armitage, som var biträdande utrikesminister under Colin Powell. Även om denna grupp inte drar sig för att använda militära maktmedel, eller att låta USA agera på egen hand när det krävs, så lägger de större tonvikt vid diplomati och samarbete med andra länder i syfte att tjäna de nationella intressena.
Obama anses å andra sidan tillhöra den “liberala internationalistiska” skolan. Den anses ha sin grund i president Woodrow Wilson och kännetecknas av den multilaterala ordning där bland annat FN fick en viktig roll att fylla. Till stora delar utvecklades denna inriktning av president Franklin Roosevelt i samband med andra världskrigets slut.
De flesta av Obamas utrikespolitiska rådgivare kommer från denna tradition. Vissa, som vicepresidentkandidaten Joseph Biden, anses dock tillhöra de “liberala interventionister” som menar att USA aktivt och aggressivt ska sprida liberala värderingar i världen samt förhindra – med vapenmakt om det krävs – grova människorättsbrott som folkmord.
Samtidigt är ett antal inflytelserika realister, inte minst Bushs före detta utrikesminister Colin Powell, starka anhängare av Obama. Vissa av realisterna agerar dessutom rådgivare åt den demokratiske presidentkandidaten.
Att framstående “realister” – en grupp som kanske i högre utsträckning än någon annan kommit att betraktas som “etablissemanget” – ingår som rådgivare i båda lägren kan vara en metod för att övertyga mittenväljarna om att kandidaten inte förespråkar den typ av radikala förändringar som invasionen av Irak 2003 var ett exempel på. Den invasionen genomfördes när de neokonservativa krafterna var som starkast.
Oavsett vem som vinner valet den 4 november så kommer dock näste president att ta med sig en så pass spretig grupp utrikespolitiska rådgivare att det är bäddat för oenighet om hur man ska definiera de nationella intressena, hur mycket militärt våld som ska anses vara nödvändigt, samt frågan om i vilken utsträckning Washington ska förlita sig på de multilaterala institutionerna kontra agera på egen hand.
Den typen av konflikter kan – när de blir tillräckligt stora – vara till stor skada för regeringar, vilket historien också visat. Det räcker med att se den kamp som pågår inom den nuvarande administrationen mellan de hökar som leds av vicepresident Dick Cheney och de realister som under den första ämbetsperioden leddes av Powell, och senare av utrikesminister Condoleezza Rice och försvarsminister Robert Gates. De två sistnämnda har i sakta gemak försökt lappa ihop en del av de skador som förorsakades under Bushs första fyra år vid makten.
President Jimmy Carters administration slets också av interna strider, då mellan de liberala internationalister som leddes av utrikesminister Cyrus Vance samt de krafter som leddes av den nationelle säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski. I både fallen var det yttre omständigheter som ledde till att det ena lägret fick övertaget. I Bushs fall var det terrordåden den 11 september 2001, i Carters revolutionen i Iran samt Sovjets invasion av Afghanistan.
Bara ett år efter att han gått till val som en “realist”, som skulle stå för en försiktig linje i utrikespolitiska frågor, lanserade Bush sitt “globala krig mot terrorismen”, som skulle förändra hela Mellanöstern. I takt med att de irakiska motståndet växte tvingades dock Bush att återigen börja lyssna på sina realister.
Om kandidaterna behåller sina nuvarande rådgivare så kan man nästan vara säker på att nya slitningar kommer att uppstå. Det gäller i synnerhet frågor som kärnenergiprogrammet i Iran och Rysslands nya roll, men också diskussionen kring hur man ska hantera länder vars regeringar anses vara fientligt inställda till USA. När det gäller Iran så har exempelvis hökarna med emfas motsatt sig att man ska inleda några diplomatiska kontakter med den iranska regimen, medan realisterna – även de som är rådgivare till McCain – precis som Obama hävdar att Washington bör inleda villkorslösa samtal med Teheran.
