Oslo, 080604 (IPS) – Norge är ett land som ser med stolthet på nationens fredsförebyggande insatser. Men enligt nya uppgifter är Norge också världens sjunde största exportör av vapen och ammunition.
Enligt beräkningar från den globala kampanjen Control Arms, som bland andra Amnesty står bakom, finns det cirka 639 miljoner lätta vapen i världen i dag. Och dessa vapen hamnar ofta i fel händer och bidrar till både våldsbrottslighet och väpnade konflikter.
De senaste beräkningarna från Norges statistiska centralbyrå visar att landet 2006 var världens sjunde största exportör av vapendelar, ammunition och stridsvagnar.
År 2007 tjänade landets vapenexportörer rekordmycket pengar, motsvarande 425 miljoner dollar – vilket var en ökning på 18 procent jämfört med föregående år. Detta motsvarar 3,5 procent av den globala vapenhandeln, även om uppgifterna är osäkra eftersom vapenindustrin är förtegen med att lämna ut uppgifter och en stor del av den globala vapenhandeln dessutom är illegal.
Norsk lag förbjuder export av vapen till länder som befinner sig i krig, inre konflikter, eller där det finns en risk för väpnade konflikter.
Men organisationen Kirkens Nødhjelp, NCA, listar i en ny rapport ett flertal kontroversiella vapenaffärer som Norge har genomfört de senaste två decennierna. Bland annat exporterades stora mängder krigsmaterial till Turkiet under 90-talet, trots att den turkiska armén anklagades för övergrepp mot medlemmar av PKK-gerillan.
En politisk debatt ledde till att parlamentet beslutade att avsluta exporten till Turkiet 1995, men senare återupptogs den igen.
Debatten om exporten till Turkiet ledde fram till ett beslut om att utrikesdepartementet ska rapportera till parlamentet om landets vapenexport. Norges parlament slog dessutom fast att de demokratiska och mänskliga rättigheterna ska beaktas innan ett beslut om vapenexport tas.
Men trots detta fortgår debatten om vilka länder Norge exporterar vapen till.
– På ett sätt är Norge betydligt bättre än många andra stora vapenexporterande länder eftersom landet främst exporterar den mest offensiva utrustningen till Nato, säger Nicholas Marsh vid norska fredsforskningsinstitutet Prio till IPS.
– Problemet är att vissa Natoländer är involverade i krig, som i Irak eller Afghanistan. Beroende på vilken moralisk syn man har på dessa konflikter så kan vapenexport till dessa länder uppfattas som problematisk. Sen har ju Norge dessutom egna trupper i Afghanistan, vilket gör saken än mer komplicerad.
En annan fråga gäller huruvida de länder som importerar norska vapen sedan säljer dessa vidare till mindre lämpliga kunder. Norge avkräver inte sina allierade inom Nato garantier att vapnen inte ska säljas vidare.
Tjeckien, som är den största kunden av norska vapen, exporterar till länder som Sudan, Angola, Egypten och Saudiarabien, för att bara nämna några. Och USA exporterar vapen till en lång rad länder som inte skulle komma i fråga för norsk vapenexport – däribland Sri Lanka. USA, och övriga Natoländer, fortsatte att exportera vapen till Sri Lanka samtidigt som Norge arbetade för att mäkla fred i landet.
I NCA:s rapport påpekas att många väpnade afrikanska grupper föredrar vapen som inte är beroende av en särskild typ av ammunition, utan som går att använda med de vanligast förekommande ammunitionstyperna.
– Det är lätt att glömma frågan om ammunition. Att fokusera på själva vapnen är enklare, men om människor får slut på ammunition tvingas de sluta skjuta, så detta är en helt avgörande fråga, säger Marsh.
Företaget Nammo är Skandinaviens ledande exportör av ammunition.
Företagets huvudkontor ligger i Norge, men man har också dotterbolag i Sverige och Finland, samt bedriver licenstillverkning i ett flertal andra länder, däribland USA.
Nammo ägs gemensamt av Norges handelsdepartement och det finska företaget Patria. Norska handelsdepartementet vill inte besvara frågor om Nammos etiska ansvar, utan statssekreterare Øyvind Slåke svarar bara i ett mejl att departementet “diskuterar sådana frågor” med Nammo, och förväntar sig att bolaget följer utrikesdepartementets riktlinjer.
Ett problem med ammunition är att den är ännu svårare att spåra än vapen eftersom företagen inte märker hylsorna tillräckligt tydligt.
– Ofta finns det information om var den tillverkats och vilket år, men det säger väldigt lite. Om företaget tillverkar miljontals kulor varje år så hjälper knappast den informationen om man vill spåra hur ammunitionen hamnat på ett visst ställe, säger Marsh.
Statssekreterare Slåke skriver till IPS att Nammo följer Natos normer i märkningen av sin ammunition, vilket enligt honom är tillräckligt för att den senare ska kunna spåras.
NCA hävdar dock i sin rapport att Natos riktlinjer är otillräckliga, och organisationen uppmanar därför Nammo att börja märka ammunitionen tydligare.
