New York, 080228 (IPS) – Den goda nyheten är att antalet barnsoldater har minskat med närmare 50 000 från 1997 och fram till i dag. Den dåliga är att det fortfarande finns närmare en kvarts miljon barnsoldater i världen. Orsaken till minskningen är att inbördeskrigen i Liberia och Sierra Leone har avslutats berättar Radhika Coomaraswamy, FN:s särskilde representant för barn i väpnade konflikter, i denna intervju.
De stridande parterna i inbördeskrigen i Liberia och Sierra Leone var mycket beroende av sina barnsoldater, berättar Coomaraswamy. IPS: Vilka är grundorsakerna till att barn blir soldater? Hur stor andel av barnen går med frivilligt och hur många tvingas bli soldater? RC: Detta är en mycket intressant fråga. I vissa krig har barnen kidnappats och förts bort, så var det i de flesta fall i Sierra Leone och Liberia. Det handlande om rekrytering genom kidnappning. Men i många delar av världen har barnen gått med i dessa grupper frivilligt. Det finns en del forskning på området. En orsak är givetvis att en del av barnen är föräldralösa och dessa grupper är de enda som erbjudit dem ett hem och mat. Andra går med på grund av etniska krig, där barn och familjemedlemmar anser att det är nobelt att slåss för en sak även om man är ett barn. I vissa fall har detta att göra med politiska ideologier, som i Colombia. I vissa fall har det att göra med att dessa män med vapen blir maskulina förebilder för barnen, som också vill ha vapen och solglasögon. Det finns en mängd orsaker till varför barn går med “frivilligt”. Men det handlar inte om verkligt fria val – i vissa fall har de heller inga andra alternativ – det handlar snarare om krigets effekter.
IPS: Hur väl har FN lyckats rehabilitera och återintegrera tidigare barnsoldater, och har FN tillräckligt med resurser för detta? RC: Detta är en stor fråga eftersom återintegrerings-programmen är underfinansierade. Unicef och andra organisationer är medvetna om att det inte räcker med att demobilisera ett barn och skicka hem barnet igen, eller hänvisa barnet till ett barnhem om det inte finns några föräldrar. Man måste följa dem hem, och man måste arbeta med det lokalsamhälle som ska ta emot dem. Detta är en komplex process. I biståndsvärlden så finns det två olika kategorier – akut bistånd och utvecklingsbistånd. Men när det gäller barnsoldater så handlar demobiliseringen om en akut fråga medan återintegreringen måste betraktas som en utvecklingsfråga. Ofta finns pengarna till att demobilisera medan utvecklingsorganen inte kommer in tillräckligt snabbt för att återintegrationen av barnsoldater ska lyckas. I denna fråga bör vi tänka mer holistiskt och på vad som är bäst för barnet. Finansieringen av demobiliseringen är ok, medan den långsiktiga återintegrationen är i behov av mer resurser. IPS: I en färsk rapport uttrycker generalsekreterare Ban Ki-Moon sin oro över att allt fler barn utnyttjas i samband med självmordsattentat i Irak och Afghanistan. Vad kan FN göra för att förhindra detta? RC: Detta är ett svårt område eftersom det kräver att FN når fram till icke-statliga aktörer och lyckas övertyga dem om att inte agera på detta sätt. Det är oerhört svårt. Till att börja med är det svårt att möta grupper som betraktas som terrorister. Dessutom har grupperna en mycket negativ bild av FN. Jag tror inte att namnge och brännmärka skulle fungera eftersom de inte accepterar att FN åtar sig den rollen. De har en annan världsuppfattning. Därför tror jag att vi måste fortsätta att arbeta på gräsrotsnivå, och förmå de lokala befolkningarna att utöva påtryckningar för att få dem att sluta. För närvarande måste vi arbeta genom lokalbefolkningen.
IPS: Människorättsorganisationen Human Rights Watch menar att FN:s säkerhetsråd bör införa sanktioner mot de regeringar och rebellgrupper som utnyttjar barnsoldater. Men Kina, en av säkerhetsrådets permanenta medlemmar med vetorätt, är tillsammans med Libyen, Indonesien och Vietnam motståndare till sanktioner. Men tanke på detta – är detta en möjlig åtgärd? Radhika Coomaraswamy: Säkerhetsrådets resolution 1612 talar för införandet av riktade sanktioner mot dem som begår upprepade övergrepp. Kina och alla andra länder gick med på detta. Jag menar att om dessa överträdelser fortsätter så finns möjligheten till sanktioner. Men vi måste komma ihåg att dessa länder är medlemsstater och att sanktioner är den mest extrema åtgärd FN kan ta till. Vissa menar att dessa länder bara har granskats en gång, och att de bör få fler möjligheter att skapa handlingsplaner. Dessa åtgärder bör prövas innan vi använder oss av sanktioner.
