Mae Sot, Thailand, 080206 (IPS) – Buddistmunken Ashin Kovida var ordförande för den kommitté som organiserade demonstrationerna i den burmesiska storstaden Rangoon i september förra året. Han fanns på plats när militärjuntans trupper öppnade eld mot de obeväpnade demonstranter som gått ut på gatorna för att protestera mot regimen. Genom att förklä sig lyckades han fly till grannlandet Thailand när regimens soldater gav sig ut på jakt efter honom.
Fler än 100 000 människor förenade sig med munkarna i protesterna, innan juntan slog tillbaka med våldsam kraft. Enligt oppositionsgrupper och människorättsorganisationer dödades minst hundra personer av regimens kulor, och minst tusen demonstranter greps. Flera av de dödade var buddistmunkar, och det är fortfarande oklart var de 44 munkar och nunnor som senare greps på olika kloster runtom i landet befinner sig. Ashin Kovida lyckades undgå att bli gripen genom att fly över gränsen till den thailändska staden Mae Sot. Enligt honom har det tilltagande förtrycket i hemlandet bara fått befolkningens ilska att växa. – Folket har fortsatt lida på samma sätt som innan protesterna i september. Kampen mot militärtregimen kommer att fortsätta under året. Det finns en stark vilja bland folket att fortsätta, säger han till IPS. Det tog Kovida över tre veckor att fly ut ur landet. Den smale, 24-årige munken tvingades under en tid hålla sig gömd i ett hus några mil utanför Rangoon samtidigt som soldaterna var på jakt efter honom försedda med fotografier på Kovida.
För att lyckas ta sig till den thailändska gränsen tvingades Kovida låta sitt vanligtvis renrakade hår att växa ut. Han tonade sitt hårstubb och bytte ut sin munkkåpa mot moderna kläder för att se ut som en vanlig yngre man. Under bussresan mot Thailand satte munken till och med på sig ett armband för att smälta in än bättre bland övriga passagerare. För närvarande finns det 23 burmesiska munkar i denna gränsstad som lyckades fly från hemlandet efter tillslaget. De är alla unga som Kovida, vilket bekräftar bilden av att proteströrelsen i landet leddes av unga munkar som tröttnat på juntan. Tio av flyktingarna, däribland Kovida, har ansökt om politisk asyl. Men Kovidas berättelse handlar också om en ung människas politiska uppvaknande. Han växte upp i ett fattigt hem i liten by i västra Burma, innan han år 2003 flyttade till den tidigare huvudstaden Rangoon för att fördjupa sina religionsstudier, vilket var den enda möjliga vägen för honom att få utbildning. När han kom till storstaden hade Kovida mycket vaga kunskaper om den brutala maktutövning militärjuntan tillämpat i landet ända sedan man tog makten i en statskupp 1962. – Under fritiden började jag studera engelska vid Brittish Council och vid Amerikanska centret, och genom några vänner fick jag se videoinspelningar av vad som hände 1988, berättar munken.
I augusti 1988 slog regimen ned en folklig resning, och närmare tre tusen burmesiska demokratiaktivister dödades av militären. Med tiden blev Kovida alltmer ifrågasättande till den rådande ordningen i landet.
– Jag började fråga mig varför det var så stora skillnader mellan de fattiga i min hemby och de rika i städerna. Och jag började fundera över varför det fanns så många fattiga med tanke på att Burma har så stora naturtillgångar.
För Kovida stod det alltmer klart att svaret på frågorna egentligen var ganska enkelt.
– Jag insåg att felet var vår militärregim, och det gjorde mig mycket arg. Jag kände att jag måste göra någonting.
I augusti förra året beslutade så regimen plötsligt att höja priset på bränsle med flera hundra procent.
– Vi började se allt fler lidande människor, barn som inte hade råd att gå i skolan och som tiggde om mat på gatorna, berättar han. Sen kom gnistan som förvandlade Kovida från en vanlig munk i Rangoon till en av proteströrelsens ledare. I början av september slog soldater till mycket hårt mot en grupp munkar som protesterat mot de höjda oljepriserna i staden Pakokku. Flera av de 300 protesterande munkarna blev brutalt misshandlade av soldaterna. – Militärregimen vägrade be om ursäkt för det som skedde i Pakkoku inom den tidsgräns som munkarna utlyst, före den 17 september. Då började vi organisera en protest i Rangoon och insåg att vi måste skapa en kommitté.
Och när munkarna i Rangoon bad någon att ställa sig i spetsen för denna kommitté valde Kovida att åta sig den rollen.
