Washington, 071121 (IPS) – Majoriteten av bedömarna i USA är överens om att det sekteristiska våldet har minskat kraftigt sedan USA:s truppförstärkning i början av året. Samtidigt rasar en debatt om huruvida truppförstärkningens mål – nationell försoning – har kommit närmare, eller om det är mer avlägset än någonsin.
På ena sidan står anhängarna till truppförstärkningen som inleddes i februari. De hävdar att strategin, att skicka ytterligare 30 000 soldater till Irak, har lyckats bättre än vad någon kunde drömma om.
På andra sidan står skeptiker till strategin, och de menar att den amerikanska taktiken, att för pengar och annat stöd köpa sig vänner bland motståndsgrupper och lokala miliser, kan bereda vägen för ett större och mer våldsamt inbördeskrig, i synnerhet när de amerikanska styrkorna nu ska börja minska antalet soldater i landet. En framstående bedömare, professor Marc Lynch vid George Washington University, menar att den amerikanske befälhavaren David Petraeus strategi för att minska våldet genom att göra upp med lokala grupper leder till att man skapar en “krigsherrestat” i Irak, där makten utlokaliseras till lokala milisgrupper, gäng och stammar, och där den centrala staten bara har en formell betydelse. Även de som hyllar truppförstärkningen medger att utgången fortfarande är osäker. Michael O'Hanlon vid tankesmedjan Brookings Institute tjänstgjorde i Bill Clinton demokratiska administration, och han väckte ilska bland många tidigare kollegor när han gav stöd åt George W. Bushs planer på en truppförstärkning. O’Hanlon sa till New York Times tidigare i veckan att det minskade våldet rent militärt är häpnadsväckande. Men han tillade att ingen vet om utvecklingen är hållbar, så länge det inte förekommer någon nationell försoning, och med tanke på USA:s väntade truppminskningar under 2008.
Bush har sagt att han hoppas kunna minska antalet soldater i Irak från dagens 175 000 till 130 000 i juli 2008, och försvarsministern Robert Gates har sagt att han skulle vilja minska antalet till 100 000 vid slutet av nästa år. Att våldet har minskat kraftigt under de senaste månaderna är inte längre föremål för någon debatt i USA. Enligt de senaste siffrorna från den amerikanska militärledningen i Bagdad har antalet rapporterade attacker riktade mot amerikanska och irakiska styrkor och civila sjunkit till mindre än 600 per vecka under den senaste månaden. Det är mindre än hälften av antalet attacker under juli, och det är den lägsta sammantagna nivån på nästan två år. Förutom att bidra till att minska våldet har Petraeus styrkor också slagit hårt mot al-Qaida i Irak, i synnerhet i al-Anbar-provinsen och i Bagdad, även om de flesta bedömare anser att USA:s framgångar på den fronten beror minst lika mycket på de sunnitiska upprorsgrupper som bröt med al-Qaida flera månader innan truppförstärkningen, och som sedan allierade sig med USA:s styrkor för att besegra den gemensamma fienden.
Men de sunnitiska gruppernas allians med amerikanska styrkor har inte resulterat i något nytt förhållande till premiärministern Nuri al-Malikis shiadominerade centralregering. Regeringen har länge varit orolig över Petreaus förhållande till de sunnitiska upprorsgrupper och lokala miliser – nu omdöpta till medborgargrupper, Concerned Local Citizens – som har hjälpt USA i kampen mot al-Qaida. – Regeringen Maliki tenderar att se medborgargrupperna som ett potentiellt hot, säger Stephen Biddle, försvarsexpert vid det New York-baserade Council on Foreign Relations. Biddle har nyligen återvänt från sin andra resa i år till Irak, där han träffade USA:s högsta befälhavare. – Vid en telekonferens på tisdagen sa Biddle att ett resultat av regeringens oro är att den har släpat fötterna efter sig när det gäller att inlemma 72 000 medlemmar i de lokala milisgrupperna i den irakiska statens militär. Milismedlemmarna avlönas för närvarande med 300 dollar per månad av USA:s militär. Regeringen har också varit saktfärdig när det gäller att anta lagstiftning som enligt Washingtons synsätt skulle öka chanserna till försoning, i synnerhet mellan sunni- och shiamuslimer. Regeringens motsträvighet när det gäller att driva igenom lagstiftningen, som handlar om frågor som en rättvis delning av oljeintäkter, att ta gamla Baath-medlemmar till nåders och att hålla regionala val, har blivit en källa till växande frustration för amerikanska företrädare i USA och i Bagdad. I förra veckan sa Petraeus andreman, generalen Raymond Odierno, att det minskade våldet ger en möjlighet för regeringen att sträcka ut en hand till sunnimuslimerna, men han påpekade att det är oklart hur länge den möjligheten kommer att finnas kvar. Odierno sa också att USA måste se över sin strategi om regeringen inte har kommit någon vart till sommaren, när de amerikanska styrkorna väntas minska till den nivån de var på innan årets truppförstärkning. Odierno får medhåll från den pensionerade översten Pat Lang, som tidigare var den främste mellanöstern-analytikern vid försvarets underrättelsetjänst. Lang har hyllat Petraeus taktik, men han har även varit skeptisk till resultatet. “Nu finns det en chans att återupprätta landets enhet genom förhandlingar och maktdelning över sekteristiska och regionala gränser”, skrev han nyligen på sin blogg. “Om regeringen i Bagdad tar den chansen kan ett nytt Irak uppstå. Om inte, så är det bäddat för ett långt drama av interna och externa konflikter.” Marc Lynch anser dock att truppförstärkningen var dömd att misslyckas redan från början, och han fruktar att den kan ha gjort situationen värre på lång sikt. – Jag har alltid känt att den militära strategin har varit framgångsrik, men den avgörande bristen är att den inte är kopplad till en generell strategi för försoning. Det finns absolut inga bevis på någon försoning mellan shiiter och sunniter, säger Lynch. Han påpekar att en del ledare för sunnitiska USA-allierade medborgargrupper på sistone har trappat upp sin retorik, med uttalanden om att de kommer att vända sina vapen mot regeringen när al-Qaida är besegrat och USA börjar dra sig tillbaka. Lika hotfull är enligt Lynch risken för att en del lokala medborgarledare, som av Biddle beskrevs som “brutala, grymma ledare”, ska vända sig mot varandra. Lynch pekar på en del mord som har skett på sista tiden, och menar att de tyder på växande rivalitet om territorium, resurser och status – samma typ av rivalitet som har gjort det oljerika, huvudsakligen shiitiska Basra till ett slagfält för olika maffialiknande fraktioner. – Jag ser mer sönderfall än stabilisering, säger Lynch.
Biddle är mer optimistisk, även om han medger att de framsteg som har gjorts lätt kan tillintetgöras, i synnerhet om USA drar ner antalet soldater i landet allt för snabbt eller allt för mycket. För tillfället borde de amerikanska styrkorna fokusera på att uppnå en landsomfattande vapenvila, så att deras roll kan övergå från stridande till fredsbevarande, menar Biddle, som betonar att han anser att USA bör stanna i Irak med så många soldater “som vi klarar utan att knäcka den amerikanska militären.”
