Falluja, 071120 (IPS) – Tre år efter USA:s förkrossande belägring av den irakiska staden Falluja lider dess invånare fortfarande av en ekonomi som har slagits i spillror, förstörd infrastruktur och begränsad rörelsefrihet.
Staden lider fortfarande av svåra humanitära förhållanden, och den är fortfarande omringad av militären.
– Ni i medierna säger att det är bra i Falluja. Varför kommer ni då inte hit och bor i det här paradiset med oss? Det är enkelt för er att påstå saker, säger Mohammad Sammy, biståndsarbetare för irakiska röda halvmånen. Hans ilska beror bland annat på att den sargade staden fortfarande är helt stängd och omringad av militära vägspärrar. Bara stadens invånare får komma in Falluja, och för att komma igenom vägspärrarna krävs särskilda biometriska identitetshandlingar som utfärdas av de amerikanska marinkårssoldaterna.
Vid den USA-ledda attacken mot staden i november 2004 skadades eller förstördes omkring 70 procent av stadens byggnader. Sedan dess har den amerikanska militären krävt att invånarna i staden ska skanna sina näthinnor och lämna fingeravtryck för att få id-handlingar med en streckkod. – Den här isoleringen har förstört stadens ekonomi. Alla andra städer i provinsen brukade handla av grossister i Falluja, men nu måste de hitta andra alternativ, vilket svälter ut stadens företag, säger professor Mohammad Al-Dulaymi vid al-Anbar-universitetet.
Alla invånare som IPS talade med var arga över att medierna rapporterar om att situationen i staden är bra. Många ville dock inte bli citerade, av olika anledningar. – Falluja är förmodligen den mest mediebevakade staden i ockupationens historia. Folk är trötta på att ropa och att vara med i tv och klaga, utan att de märker några förändringar i sin sorgliga situation. Och en del är rädda att polisen ska hämnas om de säger sanningen, säger Hatam Jawad, som är rektor vid en skola i Falluja.
Många invånare hävdar också att den irakiska polisen och armén har gripit människor som har talat med medierna. – Jag tänker inte säga om det är bra eller dåligt att bo i Falluja. Du kan bara fråga vad vanliga varor kostar och döma själv. Fotogen kostar sex kronor per liter, en behållare propangas kostar 95 kronor, och ännu är det inte vinter. Då kommer priserna säkert att bli det dubbla, säger den 55-årige juristen Shakir Naji.
Tillgången till el och vatten är minimala i staden. Enligt en rapport som biståndsorganisationen Oxfam International gav ut i juli saknar 70 procent av Iraks befolkning tillgång till säkert dricksvatten.
Sedan belägringen i november 2004 är hela bostadsområden fortfarande helt ödelagda, och de flesta företag i Falluja har upphört med sin verksamhet.
– Vi är beroende av den privata sektorn för el. I min situation är det en katastrof att betala 315 kronor i månaden för el, för det innebär att jag måste köpa mindre mat av sämre kvalité till mig och mina barn, säger en kvinna, vars man har suttit gripen sedan 2005.
Fallujas största sjukhus fungerar ännu, men antalet specialistläkare och tillgången till mediciner är minimal. Den enda läkare som ville tala med IPS gjorde det på villkoret att hans namn inte skulle publiceras.
– Sjukhuschefen är en bra man, och han försöker att göra förbättringar, men vårddepartementet i Bagdad behandlar oss fortfarande som ett gäng terrorister. Vi lider av korruptionen i departementet, och av regeringens okunskap om al-Anbar-provinsen. Vi har inte tillräckligt med medicin, och den utrustning vi har fått levererad ligger nedpackad i lådor och tycks vara en del av de korrumperade kontrakten i den här provinsen. Det är omöjligt att arbeta under sådana förhållanden, säger läkaren.
Muath Tahir, en lärare som nyligen har fått blindtarmen bortopererad på sjukhuset, säger att man måste köpa bomull, bandage, mediciner och allt annat man behöver från privata apotek.
– De som kan går till det privata sjukhuset för att få bättre vård, men min lön räcker inte ens till mina dagliga behov. Den här staden har blivit omöjlig att leva i.
