Washington, 071116 (IPS) – I takt med att polariseringen mellan Pakistans president Pervez Musharraf och landets civila opposition växer minskar hoppet i USA om ett avtal om att dela makten mellan militärdiktatorn Musharraf och den före detta premiärministern Benazir Bhutto.
När Bhutto uppmanade Musharraf att avgå både som arméchef och som president gjorde många bedömningen att det var dödsstöten för USA:s försök att medla fram en uppgörelse mellan Bhutto och Musharraf.
Uppgörelsen skulle låta Musharraf behålla sin omtvistade presidentpost, medan Bhutto skulle kunna ta posten som premiärminister, om Musharraf övergav sin post som arméchef, förmodligen till förmån för sin andreman, general Ashfaq Parvez Kayani. Kayani är en favorit hos den amerikanska administrationen, och framställs ofta i amerikanska medier som en moderat och provästlig militär ledare. Han sägs också tillhöra en grupp inom militären som, med New York Times ord, “allmänt anses vara inställda på att dra tillbaka armén från politiken och fokusera dess uppmärksamhet enbart på att göra landet säkert”. Att göra landet säkert innebär i det här sammanhanget att bekämpa de radikala islamister med kopplingar till talibanrörelsen som har stärkt sin ställning i gränsområdena mot Afghanistan sedan Musharraf utlyste undantagstillstånd för tio dagar sedan.
Men nu när Bhutto sitter i husarrest i Lahore, och tusentals andra oppositionspolitiker, aktivister, jurister och människorättsaktivister har gripits runt om i landet, verkar hoppet om en uppgörelse mellan Bhutto och Musharraf vara skjutet i sank. Därmed har också den amerikanska administrationens alternativ blivit begränsade, och händelseutvecklingen är allt mer riskabel. Insatserna är så höga de kan bli. Den pakistanska arméns samarbete anses vara nödvändigt för att stabilisera Afghanistan och att besegra al-Qaida, och risken för att en förvärrad politisk kris skulle kunna splittra militären längs regionala skiljelinjer är mycket oroväckande. Pakistan tros ha omkring 50 kärnvapen som är spridda över landet. Dessutom riskerar det faktum att den amerikanska administrationen ännu inte har brutit med Musharraf och gett sitt otvetydiga stöd till den civila oppositionen att alienera den stora majoritet av Pakistans invånare som redan innan krisen hade en mycket kritisk uppfattning om USA. Det riskerar också att fullständigt knäcka den trovärdighet som president Bushs tal om frihet och demokrati i den muslimska världen eventuellt har kvar.
– Om någon i den muslimska världen fortfarande trodde på Bush-administrationens löfte om att stödja demokrati snarare än vad som är politiskt lämpligt för USA, så krossas den förhoppningen nu med krisen i Pakistan, säger Mohamad Bazzi, före detta byråchef för Newsday i Mellanöstern och stipendiat vid Council on Foreign Relations.
Den amerikanska administrationen skickar nu den biträdande utrikesministern John Negroponte till Islamabad för att hålla samtal med Musharraf och andra viktiga politiska personer, förmodligen även med Benazir Bhutto. Negropontes första mål sägs av källor med insyn i administrationen vara att se om planen om maktdelning kan återupplivas. Negroponte kommer att hänvisa till den amerikanska kongressens hot om att upphöra med det stöd på nära två miljarder dollar som USA har gett Pakistan varje år sedan “kriget mot terrorismen” inleddes efter terrorattackerna den 11 september 2001, om inte Musharraf upphäver undantagstillståndet, tar av sig sin uniform och tillåter fria och rättvisa val. Men många bedömare i USA menar att hotet om indraget stöd inte kommer att räcka. Det tycks snarast som om Musharraf har blivit allt mer säker på att han kan rida ut stormen, i synnerhet med tanke på västländernas fortsatt dämpade reaktion. Ett exempel på västvärldens tvetydiga inställning var Negropontes eget uttalande inför kongressen i förra veckan om att Musharraf är en “oumbärlig” allierad i kriget mot terrorismen. Och även om Musharraf skulle böja sig för hoten ifrån Washington så är det allt mer tveksamt om Bhutto, som nu vänder sig mot andra oppositionspartier för att bilda en enad demokratisk front, skulle gå med på ett avtal med Musharraf, och därmed riskera att undergräva sin egen trovärdighet. För bara några dagar sedan sa hon till Financial Times att det inte finns någon chans att hon skulle ta upp några nya förhandlingar med Musharraf. Ett påtryckningsmedel som skulle kunna vara mer effektivt mot Musharraf, enligt en expert – Selig Harrison vid Centre for International Policy – skulle vara att stoppa de 100 miljoner dollar per månad som USA:s försvarsdepartement ger direkt till den pakistanska militären för att finansiera dess insatser mot terrorism. En stor del av de pengarna ges i reda pengar och används för att försäkra sig om lojalitet mot den militära befälskedjan. Men administrationen tycks inte vilja ens överväga att använda det biståndet som påtryckningsmedel, av rädsla för att det skulle försvaga Pakistans redan ljumma samarbete med USA mot islamisterna, samt stärka de islamistiska element inom militären som länge har varit emot att Pakistans armé ska tjäna USA:s intressen.
– Om vi använder det påtryckningsmedlet kan vi få Musharraf att göra många saker, men jag har ingen anledning att tro att vi kommer att använda det, säger Harrison. Han påpekar att även organisationen International Crisis Group, som argumenterade för stoppat militärt bistånd i Washington Post på tisdagen, gjorde undantag för antiterrorpengarna.
Administrationens plan B, som en del bedömare tror redan har aktiverats, är att sträcka ut en hand till andra generaler – först och främst Kayani – som i högre grad representerar USA:s intresse, för att få dem att utöva påtryckningar på Musharraf, och agera själv om han inte avgår självmant. Med tanke på det är valet av Negroponte som sändebud särskilt ironiskt. Under hans tid som ambassadör i Honduras under det tidiga 80-talet samarbetade Negroponte med landets brutala ÖB, general Gustavo Alvarez Martinez, som var så villig att tillgodose USA:s strategiska intressen att hans egna befälskollegor till sist tvingade bort honom. Negroponte, som uppenbarligen inte kände till planerna på att avsätta generalen, kallades hem en kort tid därefter.
