New York, 071113 (IPS) – Instabiliteten är fortfarande omfattande i östra Kongo. Presidenten Joseph Kabila har krävt att rebellgeneralen Laurent Nkunda ska avväpnas och att hans cirka 5 000 soldater ska inlemmas i landets armé.
Det är oklart om Nkunda kommer att göra det, eller om presidenten kommer att uppfylla sitt löfte om att avväpna generalens anhängare med våld om det krävs. Nkunda har vacklat sedan Kabila i början av oktober hotade med våld. Men trots att han har lovat att samarbeta finns majoriteten av hans soldater kvar i de skogsbeklädda bergen i Norra Kivu-provinsen. Generalen lovade att 500 soldater skulle ge upp som en gest för att visa hans goda avsikter, men FN – som har 17 000 fredsbevarande soldater i Kongo – har bara bekräftat att 200 av Nkundas män har överlämnat sig själva. Dessutom utbröt i förra veckan de värsta striderna sedan Kabilas uppmaning om avväpning i närheten av Sake, en stad som ligger när gränsen mot Rwanda. Där besköt den kongolesiska armén och Nkundas styrkor varandra.
Nkunda, som är tutsier, har sedan länge varit motvillig till att gå med i landets armé. Han säger sig vilja skydda tutsierna från beväpnade grupper – av vilka en del omfattar hutuer som deltog i folkmordet i Rwanda 1994. Upp emot 800 000 tutsier och moderata hutuer dödades i folkmordet. Hutugrupperna i östra Kongo sägs stödja Kabila, men regeringen i Kinshasa förnekar sådana kopplingar och har lovat att driva ut de väpnade hutugrupperna och andra militanta rörelser från regionen. På söndagen betonade Kongos och Rwandas utrikesministrar i ett gemensamt uttalande betydelsen av att avväpna hutumiliser i området. Trots detta, säger Séverine Autesserre vid den statsvetenskapliga institutionen på Columbia University i New York, har man inte tagit många steg i rätt riktning i norra Kivu, när det gäller att integrera soldater från olika fraktioner i armén.. – Den stora majoriteten vill inte bli avväpnade, eftersom de anser att deras mark och deras samhällen hotas, säger Autesserre.
Sporadiska strider i östra Kongo har drabbat civilbefolkningen allvarligt. Konfrontationerna mellan armén, Nkunda och olika milisgrupper har lett till att fler än 370 000 människor har tvingats fly i år i Norra och Södra Kivu. Brott mot de mänskliga rättigheterna, från alla sidor, är vanligt förekommande. I synnerhet våldtäkt har varit vanligt i konflikten, och användandet av barnsoldater ökar. En rapport som Human Rights Watch publicerade i oktober slog fast att fortsatta strider kommer att innebära fler brott mot civila. “Det är uppenbart att utan politisk vilja för att ta itu med de grundläggande frågorna så blir det att folket i Norra Kivu som kommer att få lida mest” skriver Human Rights Watch.
Det mineralrika östra Kongo har sedan länge varit ett konfliktområde. Men förra årets flerpartival, de första i Kongo sedan 1965, gav nytt hopp om lugn till en befolkning som har upplevt i stort sett oavbrutna oroligheter sedan diktatorn Mobutu Sese Seko störtades 1997.
Mellan 1997 och 2003 utkämpades två krig i den jättelika centralafrikanska nationen. Man beräknar att omkring fyra miljoner människor dog i krigen, framför allt av de sjukdomar och den svält som krigen förde med sig. Den valde presidenten Kabila utlovade fred. Han skulle dela makten med tidigare rebelledare, besegra de motsträviga hutustyrkorna och lappa ihop relationerna med Rwanda och Uganda. De båda grannländerna och deras stödtrupper stred mot kongolesiska styrkor i konflikterna. Kabilas styrkor har inte lyckats – eller kanske inte velat – göra slut på vissa fraktioner som regeringen stödde under krigsåren. Det gäller till exempel Mai Mai-milisen och huturebellerna i FDLR – Demokratiska styrkorna för Rwandas befrielse.
Nkunda har tidigare stridit för den Rwanda-stödda rebellgruppen RCD-Goma, men efter fredsfördraget 2002 gick han in den nationella armén. Han drog sig ur armén 2004, och uppgav då som skäl att han var tvungen att skydda tutsierna i Kongo. Nkunda var efterlyst för krigsbrott men tilläts trots det att återigen samarbeta med Kongos armé i slutet av 2006, för att bekämpa hutumilisgrupper. Med hjälp av pengar och vapen från regeringen i Kinshasa utökade Nkunda sin makt i östra Kongo. Han inledde attacker mot milisgrupper och andra personer – handlingar som ledde till ytterligare konflikter i regionen.
Under 2007 har regeringen återigen försökt integrera rebellstyrkorna i armén men i augusti drog sig Nkunda ur samarbetet, och efter det satte Joseph Kabila den 15 oktober som slutdatum för när Nkundas soldater skulle ha gått med i landets armé genom att överlämna sig frivilligt.
Men Nkunda drog ut på processen, och efter internationella påtryckningar beslutade regeringen att skjuta upp slutdatumet på obestämd tid. – Försöken att lösa konflikten har ännu inte gett någon lättnad för lokalbefolkningen. Politikerna måste handla omedelbart om Kongos invånare ska kunna få skydd och om brott i det förflutna ska kunna bestraffas, säger Anneke Van Woudenberg, Kongoexpert vid Human Rights Watch, i ett pressmeddelande.
Trupper från Rwanda har tidigare varit inne i Kongo för att bekämpa hutustyrkor, och den senaste tidens spänningar hotar att åter dra in Rwanda i konflikten. Men Rwandas president Paul Kagame förnekar att rwandiska styrkor förbereder sig för att gå över gränsen, trots rapporter om att han stödjer Nkunda.
Burundi, som också har upplevt spänningar mellan hutuer och tutsier, skulle också kunna dras in i striderna om våldet mellan de båda grupperna sprids över gränsen. – Kabila söker en militär lösning, men problemet är att hans styrkor har en lång historia av misslyckanden bakom sig, samtidigt som de är de värsta förövarna av brott mot de mänskliga rättigheterna i landet, säger Kongoexperten Herbert Weiss vid Woodrow Wilson-centret i Washington. – Det är tveksamt om regeringen har resurser eller mod nog för att besegra Nkunda och/eller FDLR, säger Weiss.
