Rio Verde, 070911 (IPS) – Den expanderande odlingen av sockerrör för etanolproduktion har mött på oväntat motstånd i Rio Verde, en välmående stad i centrala Brasilien. Och motståndet kommer från ledande företrädare för jordbruksindustrin.
De lokala myndigheterna, som styrs av det konservativa Partido Progresista, har beslutat att sätta en gräns för hur stora landområden i Rio Verde som får täckas av sockerrör – 50 000 hektar. Det är tio procent av kommunens jordbruksmark och innebär att man inte kommer att tillåta mer än en åtta gånger så stor sockerrörsproduktion som i dag.
Beslutet, som kom efter krav från ledare inom jordbruksnäringen, togs enhälligt av kommunstyrelsen.
Monokulturen som följer i etanolproduktionens fotspår är “en grön tsunami som krossar jordbruksnäringens produktionskedja” och orsakar “sociala tragedier och miljömässiga problem” om den inte kontrolleras, sa kommunens ansvarige för industri och handel, Avelar Macedo, nyligen i en intervju.
Sedan september 2005 finns redan andra begränsningar – det är förbjudet att plantera sockerrör närmare än 50 meter från vattenkällor, och att bränna restprodukter från sockerrörsproduktionen närmare än två mil från urbana områden, samt nära miljöskyddade områden, kraftledningar och motorvägar.
Myndighetsföreträdarna och jordbruksledarna säger sig på detta sätt vilja försvara de “diversifierade aktiviteter” som de menar har lett till den 30-procentiga tillväxt som Rio Verde sett sedan 2001. Sojabönsolja, boskapsfoder, majs, ris och bomull är jämte sockerrör några av Rio Verdes mest inkomstbringande produkter. De många höns- och svinfarmerna levererar produkter till företaget Perdigão, som för sju år sedan byggde upp Latinamerikas största slakteri här, vilket enligt Avelar Macedo skapat 7 600 direkta arbetstillfällen och hela 35 000 indirekta.
Jordbruksindustrin har dessutom skapat en bred marknad för traktorer, maskinutrustning, containrar och andra produkter som behövs vid jordbruken.
Till följd av detta är Rio Verde en stad med 136 000 invånare utan någon synlig fattigdom, med livlig kommers och många banker på huvudgatan, och fyra universitetsinstitutioner som drar till sig studenter från andra städer i regionen.
– Den jordbruksindustriella kedjan är av högt värde för lokalsamhället, och den hotas av etanoleuforin, säger Macedo, som menar att sockerrörsproduktionen inte gynnar befolkningen på samma sätt eftersom den främst erbjuder tillfälliga, lågbetalda arbeten och vanligtvis använder maskinell utrustning från leverantörer i andra länder.
Macedo menar att bönderna har “avkapitaliserats” på grund av de låga råvarupriserna och den dåliga dollarkursen under de senaste åren, vilket gjort dem mer benägna att godta sockerrörs- och etanolproducenternas erbjudanden när de vill hyra eller köpa böndernas mark.
Rio Verdes begränsningsåtgärder gentemot monokulturen har gett inspiration åt dussintals andra kommunledningar som oroar sig för sockerrörsindustrins framfart. Nu utmanas de dock i rätten av alkoholtillverkarkartellen Sifaeg.
Sifaeg hävdar att reglerna i Rio Verde är grundlagsvidriga, eftersom de enligt kartellen kränker den privata egendomsrätten och bryter mot den nationella lagstiftningen. Sifaegs verkställande direktör, Igor Montenegro, hoppas kunna stävja den “ogrundade hysteri” han menar omger sockerrörsexpansionen. – De ekonomiska sektorer som är konkurrenskraftiga och vinstgivande har inget att frukta, säger Montenegro.
Förespråkarna för åtgärderna i Rio Verde anser sig dock ha fog för sin oro. Emiliano Godoi, agronom och chef för miljökansliets avdelning för biologisk mångfald och skogar, säger att han egentligen är mer bekymrad över de sociala konsekvenserna än de miljömässiga.
Under skördetiden i maj-november kommer en flod av säsongsarbetande sockerrörshuggare från avlägsna platser runt om i landet till de små städerna, vilket medför ökad prostitution och en uppgång i antalet oplanerade graviditeter. Brännandet av sockerrörsfält, som görs för att underlätta huggandet, förorenar luften och orsakar andningsbesvär. – Och de sociala och hälsomässiga problemen leder till att den offentliga servicen, som har begränsade resurser, överbelastas, säger Godoi.
En sak är man dock ense om på båda sidor om konflikten – det juridiska slaget kommer inte att vara över förrän om många år.
