Glasgow, 070528 (IPS) – Det faktum att vissa av oss fungerar som bidragsgivare och andra som mottagare vidmakthåller och återskapar ojämlikhet, men ojämlikheten kan minskas genom ömsesidig dialog. Det menade Jan-Petter Holtedahl från det norska statliga biståndsorganet Norad, en av deltagarna på Civicus världsmöte för frivilligorganisationer som avslutades i Glasgow i helgen.
– Självklart finns det ett maktförhållande mellan frivilligorganisationerna i Nord och deras motsvarigheter i Syd. Men vi tror att om vi sitter ner tillsammans och pratar om våra visioner och strategier så kan vi hitta gemensamma utgångspunkter, säger Sylvia Borren, chef för Oxfam-Novib i Nederländerna, till IPS.
Den kritiske kan peka på att samtal knappast kommer att förändra världen, och hävda att ingenting väsentligt hände under världsmötet. Det tillkännagavs att Civicus generalsekreterare Kumi Naidoo kommer att avgå, men det hade man inte behövt ett världsmöte för att säga. Det bjöds heller inte på några direkta nyheter, även om tyngdpunkten på tillförlitlighet och ansvarsskyldighet var ny.
Men det är just samtalen och sammanlänkandet av ideella krafter som är Civicus styrka och uppdrag, och det var ingen underdrift att kalla sammankomsten för världsmöte: delegater från 135 länder var där för att prata om sig själva i relation till sin miljö och kontext, och för att finna sin plats i förhållande till det övriga civilsamhället. – Civicus är ett utrymme för dialog, det är detta som gör organisationen betydelsefull. Den erbjuder en mötesplats för representanter från en mängd sektorer såsom politiska partier, media, multilaterala organisationer, FN-organ, regeringsinstitutioner och ickestatliga grupper, säger John Samuels från ActionAid.
– Men världsmötet behöver stärkas på så sätt att gräsrötternas röster blir fler, så att inte bara elitens röster hörs.
Ett stort antal sessioner var introspektiva och handlade om hur civilsamhällets organisationer ska kunna stärka sin ansvarsskyldighet, för att – som generalsekreterare Naidoo lade fram det – “förekomma kritik mot att civilsamhället pekar ut andra utan att först se till att allt står rätt till i de egna organisationerna”.
Ett annat ämne för diskussion var hur lite av de pengar som är budgeterade till bistånd som kommer de behövande till del.
Ungefär 15 procent av biståndspengarna som en ickestatlig organisation, eller NGO, i Nord får av en givare eller regering för att genomföra ett projekt beräknas försvinna in i denna NGO:s omkostnader. Ytterligare 10-15 procent går till den NGO i Syd genom vilken biståndet slussas. Kvar till mottagarna som deltar i projekten i de fattiga länderna blir cirka två tredjedelar av den ursprungliga summan. En ansenlig del, om det inte vore så att ytterligare ekonomiska bortfall följer.
– Pengarna som är kvar går till det biståndsgodkända programmet, inte nödvändigtvis till bidragsmottagarna, säger Sylvia Borren.
– En del av programmet kan handla om att utöva påtryckningar på regeringen, eller EU, eller Världshandelsorganisationen. Det är ingenting som omedelbart hamnar i händerna på de behövande som programmet egentligen riktar sig till.
Avsevärda summor av det budgeterade bilaterala biståndet spenderas också, visar en studie som ActionAid genomfört, på teknisk support som tillhandahålls av agenturer och konsultbyråer i givarländerna. Men hur vanligt detta är varierar från land till land. ActionAid fann att biståndsprogrammen från Storbritanniens och Irlands regeringar är mest framgångsrika i fråga om hur mycket som kommer mottagarna till del, medan USA:s och Frankrikes program fungerade sämst i detta avseende.
Av det amerikanska biståndet går den största delen till Irak, Afghanistan och Pakistan, där pengarna enligt Samuels i första hand används till säkerhetsåtgärder.
– Irak är den största biståndsmottagaren, men mycket lite av pengarna kommer människorna där till del. En försvinnande liten summa av det amerikanska och franska biståndet går till fattigdomsbekämpning, säger han.
Andra bekanta spöken som fortsätter att plåga biståndsbranschen är frågan om att kvitta delar av tredje världens skulder mot bistånd, sedan OECD-länderna – 30 av världens rikare nationer – gav grönt ljus för att göra så.
– Falskspelet ligger i att vissa av de rika länderna säger att de har ökat biståndet och skrivit av skulder, när summorna i själva verket har tagit ut varandra, säger Samuels.
Sammantaget är det således inte någon imponerande summa av de cirka 50 miljarder dollar i bistånd som de rika länderna tillsammans bidrar med som faktiskt hamnar i de avsedda mottagarnas fickor. Ett faktum som knappast medverkar till att minska de globala ojämlikheterna.
