Kairo, 070515 (IPS) – Nyligen hotade de anställda inom Kairos kollektivtrafik med strejk om inte deras krav på bättre löner uppfylldes. Och det vara bara den senaste i en lång rad av strejker, som många bedömare menar beror på de ständigt stigande levnadskostnaderna i landet.
– Arbetarnas aktioner beror på den hemska ekonomiska situationen, säger Magdi Hussein, generalsekreterare för arbetarpartiet.
Hussein säger att det rådande politiska kaoset i landet har lett till att arbetarna inte längre är rädda, utan vågar utmana genom att utlysa strejker.
Den första maj hotade närmare tre tusen anställda inom kollektivtrafiken, däribland förare och konduktörer, med generalstrejk om de inte fick bättre löner och förmåner. För att sätta kraft bakom orden hindrade arbetarna vid ett av Kairos största bussgarage under en stund alla stadsbussar från att passera portarna.
Efter att ha utlyst en sittstrejk förenade sig närmare ett tusen anställda vid stadens tunnelbana i strejken och presenterade en kravlista med liknande innehåll. Detta ledde till att förhandlingar inleddes med landets kommunikationsdepartement som utlovade att utreda arbetarnas krav. Departementet kommer att meddela sitt beslut senare denna månad. – Vi utlyste strejk eftersom vi kräver de grundläggande rättigheter som vi har laglig rätt till, säger en av strejkledarna till IPS.
– Men om vi inte får igenom våra rättigheter så kommer vi att utlysa storstrejk. Ali Hashem, chefredaktör vid det statliga förlaget Dar al-Tahrir och expert på transportfrågor, tror att arbetarna kommer att få igenom de flesta av sina krav. – Regeringen vill förbättra de allmänna kommunikationerna, och detta kan inte göras utan att man förbättrar situationen för dem som arbetar inom sektorn, säger han.
Antalet strejker och arbetaraktioner har aldrig varit fler i Egypten än under det senaste halvåret. Bara sedan början av året har fler än 50 strejker och andra aktioner utlysts.
Många av aktionerna har riktats mot landets viktigaste industrier, bland annat inom textil- och byggnadsindustrin. Den enskilt största aktionen utlystes i december då närmare 25 000 arbetare vid ett statligt väveri i staden Mahalla gick ut i strejk. Efter tre dagar fick till sist arbetarna igenom sina lönekrav. De flesta konflikterna har inte involverat några fackliga representanter, utan organiserats av arbetarna själva. Orsaken till det är främst att den egyptiska fackliga federationen, ETUF, som är den enda lagliga fackliga sammanslutningen, inte företrätt arbetarnas krav. Många arbetarrepresentanter och andra kommentatorer menar istället att ETUF är allierat med presidenten Hosni Mubaraks regeringsparti. I flera fall har de strejkande arbetarna inte bara krävt bättre löner och villkor, utan också att deras officiella fackliga företrädare ska bytas ut. – Vårt fackförbund har alltid ställt sig på statens sida snarare än på våran, säger strejkledaren vid konflikten inom kollektivtrafiken, som inte vill blir citerad med namn. Ali Hashem menar att den officiella fackföreningen “fullständigt misslyckats” med att företräda arbetarna.
– Faktum är att de traditionellt stått på regeringens sida gentemot arbetarna, säger han. Regeringsföreträdare har hävdat att den senaste vågen av aktioner kan bero på hemliga grupper av kommunister och icke-officiella fackliga organisationer. I slutet av april stängde myndigheterna den Kairo-baserade organisationen Centret för facklig service, som arbetat med arbetsrättsliga frågor. Beslutet ledde till en storm av protester från medborgar- och människorättsorganisationer.
De flesta bedömare menar att strejkvågen knappast hänger samman med någon politisk konspiration. Istället menar de att orsaken är de snabbt stigande levnadsomkostnaderna i landet, som hänger samman med den höga inflationen. Det är en analys som tycks stämma när man talar med arbetarna inom Kairos kollektivtrafik. – Jag har knappt råd med mat till min familj. Månadslönen räcker inte ens i tio dagar, säger en trebarnspappa.
Konflikterna på arbetsmarknaden har följts av ett flertal anklagelser om att strejkledare utsatts för hot. Men till skillnad från vid tidigare strejker och politiska demonstrationer har antalet öppna våldsdåd från statens representanter varit få.
– De kan inte använda våld mot de strejkande på samma sätt som under 1980- och 90-talen eftersom de inser hur utspritt missnöjet är, säger Magdi Hussein från arbetarpartiet.
