Bryssel, 070329 (IPS) – Lagom till EU:s 50-årsdag kom en deklaration i vilken de 27 unionsländerna lovar att “driva tillbaka fattigdom, hunger, och sjukdom” i hela världen. Men frågan är hur långt det räcker för att förbättra situationen för världens fattiga.
Det finns inte mycket som tyder på att formuleringarna i den tvåsidiga Berlindeklarationen kommer att följas av åtgärder som visar på en verklig önskan att flytta fram positionerna för världens mest utsatta människor. Riktlinjerna till 1957 års Romfördrag, som ledde till EU:s grundande, drogs upp under en tid då Europas kolonialmakter stod inför det faktum att territorierna de tidigare kontrollerat börjat vinna sin självständighet. I Afrika söder om Sahara blev 23 länder självständiga mellan 1956 och 1960.
Mot denna bakgrund skrevs ett löfte om att sträva efter en utvecklingsvänlig politik in i Romfördraget. Inom kort stod det dock klart att det goda som EU:s bistånd eventuellt åstadkom i utvecklingsländerna underminerades av hur vissa av unionens andra handlingar påverkade de fattiga länderna.
EU:s frikostiga jordbrukssubventioner har exempelvis anklagats för att äventyra levebrödet för bönder i utvecklingsländer, genom att överösa deras marknader med billiga importerade varor. Och fiskeavtalen mellan EU och Afrika anses av många plundra kustländerna på deras livsviktiga proteinresurser och hota den lokala fiskenäringen, som många samhällen är beroende av för sitt uppehälle.
Och EU-företrädare får fortfarande kritik för att de förhandlar aggressivt om frihandelsavtal med en rad utvecklingsländer.
EU:s Civil Society Contact Group, som samordnar de ickestatliga organisationerna i Bryssel – miljögrupper, människorättsaktivister, fackföreningar med flera – ville att Berlindeklarationen skulle tvinga unionen att vidta konkreta åtgärder för att komma till rätta med glappet mellan EU:s utvecklingspolicy och dess hållning i ekonomiska frågor. Bland annat krävde de att unionens handels- och jordbrukspolitik skulle reformeras fram till år 2009.
För tio år sedan deklarerade EU-kommissionen att Europas koloniala era var över. Men det var ett vilseledande påstående, menar Marjorie Lister, som föreläser i Europastudier vid University of Bradford i Storbritannien. Hon påpekar att flera europeiska länder fortfarande har territorier utanför sina gränser som är beroende av dem. – Europa har fortfarande postkoloniala och politiska band till Afrika, trots de uttalanden som kommissionen ofta gör om att det bara handlar om ekonomiska och neutrala, opolitiska avtal, säger Marjorie Lister.
Politiska kommentatorer har också noterat att EU, som tog form som ett svar på det massmord som skedde i Europa på 1940-talet, i dag misslyckas med att agera kraftfullt mot vad många kallar folkmord i Sudans västra provins Darfur.
Inga hårda sanktioner har ålagts den sudanesiska regimen, trots att minst 200 000 människor har mördats och över två miljoner drivits på flykt till följd av regeringsstyrkornas våld.
– 50-årsjubileet är förstås en tid för firande, men det borde också vara en tid då man reflekterar över en av de bakomliggande orsakerna till att EU bildades – att förebygga brott mot mänskligheten och folkmord, säger Lotte Leicht från Human Rights Watch. – Efter de fasansfulla brotten som begicks under förintelsen svor världen “aldrig mer”. Men det löftet ekar tomt med tanke på vad som händer i Darfur i dag.
