Brazzaville, 070305 (IPS) – Antalet barn som tvingas leva på gatan i Kongo-Brazzaville ökar. Gatubarnen är en skam för landet, och ett av problemen är myndigheternas bristande engagemang, menar de hjälparbetare som IPS talat med. Men de berättar också framgångssagor.
Antalet barn som tvingas leva på gatorna i Kongo-Brazzaville, som är den fjärde största oljeproducenten i Afrika söder om Sahara, har ökat markant under de senaste åren – från 1 900 för tre år sedan till dagens minst 3 000, och de blir hela tiden fler i landets städer. Det uppger Florent Niama vid Social aktion, en av de många organisationer som med små resurser försöker hjälpa barnen.
Många av gatubarnen har förlorat sina föräldrar i inbördeskriget, som pågick fram till 1999, medan andra har blivit föräldralösa på grund av aids. Enligt FN är 5,3 procent av landets vuxna befolkning hiv-smittade.
Martin Malanda från den statliga hjälpsatsningen Centret för återintegrering av utsatta barn, Cirev, som har hjälpt 84 barn bort från gatorna, varav 32 nu bor med sina föräldrar, menar att det är mycket svårt att finansiera hjälpverksamheten.
– Det finns en uppenbar brist på engagemang från myndigheternas sida, säger Malanda. Men trots bristande resurser kan organisationerna berätta om framgångar.
16-årige Bamanandoki Pitchou levde tidigare på gatorna i Kinsoundi, en förort till huvudstaden Brazzaville. I dag går han istället i frisörskola på morgnarna och driver på eftermiddagarna en egen liten frisörverksamhet.
– Han har förändrats snabbt från det gatubarn med trasiga kläder som vi tog emot för några månader sedan, säger Jean Didier Kibinda, ordförande för Projektet för gatubarns återförening med familjer.
Projektet lanserades av landets myndigheter i augusti 2005 med stöd av FN:s barnfond Unicef, och är ett av många initiativ och organisationer som försöker hjälpa landets gatubarn. – Vi söker upp barnen där de håller till och försöker få dem att återvända till sina föräldrar eller andra släktingar, under förutsättning att dessa vill ta emot barnen, berättar Jean Didier Kibinda för IPS.
Bristen på resurser är dock ett ständigt problem. 11 av de närmare 100 barn som Kibindas projekt hittills har medverkat till att hitta hem åt är i dag tillbaka på gatorna. Detta eftersom det inte fanns tillräckligt med resurser att fortsätta hjälpa dem.
Under detta år hoppas Kibianda ändå att projektet kan utöka sina insatser och hjälpa upp emot 400 barn.
Gildas Okoungou, 19, har fått hjälp av Jarotcentret i Brazzaville. Genom bidrag från Unicef och den katolska organisationen Don Bosco har han kunnat starta ett företag för skotillverkning, där man tar vara på bland annat gamla väskor. – Innan de katolska systrarna räddade mig sov jag under en bro i Brazzaville. Jag överlevde genom att tigga, jobba lite och ibland stjäla. Numera tjänar jag tillräckligt för att kunna hjälpa min mormor, men också en del av de gatubarn som tigger, berättar Okoungou.
Båda hans föräldrar dödades under kriget så Okoungou fick växa upp hos sin mormor, som inte hade råd att ge honom någon utbildning. Jean Didier Kibinda menar att det finns många anledningar att kämpa för gatubarnen.
– Fenomenet med gatubarn är en skam för vårt land, som i utlandet betraktas som rikt på grund av oljan, säger Kibinda.
